Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jakob Hellman slår en båge över tiden

Jakob Hellman gör comeback.
Foto: PETTER LÖFSTEDT
Dan Hallemar.
Foto: OLLE SPORRONG

Jakob Hellman är tillbaka med en ny skiva efter 32 år.

Dan Hallemar tycker om hans ständiga källa av osäkerhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIK. Jag går ut genom porten för att lyssna på Jakob Hellmans nya skiva. Av misstag har jag fått med mig två vänsterhandskar. Innan jag ens har börjat lyssna är det som att allt blir betydelsefullt, en härva av liv, slump, förbisedda saker och sådant som sitter lite fel. 

Historien om Jakob Hellman är bekant, han släppte skivan ”Och stora havet” i februari 1989, nu är det januari 2021 och han släpper uppföljaren ”Äntligen borta”.

”Och stora havet” var ett debutverk av den typ där man ser hur en människa skickar ut allt med en helt igenom uppriktig röst som man kanske bara kommer åt första gången man gör något. Som Bo Widerbergs ”Barnvagnen”, Roy Anderssons ”En kärlekshistoria”, Lotta Olssons sonetter, Annika Norlins första svenska skiva som Säkert!

...en skiva som man omedelbart förstod och kunde känna sig hemma i.

För många av oss som skulle fylla till exempel 18 våren 1989 var ”Och stora havet” en skiva som man omedelbart förstod och kunde känna sig hemma i. Det var en skiva om ett glapp mellan världen och en själv, det där utrymmet av osäkerhet.

Jakob Hellman var en orons poet, en som såg till att gå runt gathörnet i precis rätt tid för att behålla avståndet till det han drömde om. Det är en musik som pågår i konditionalis, i ett ”skulle gärna gå och hålla och ha sönder hennes hand”, som han sjunger på debutplattans ”Hon har ett sätt”. 

De två skivorna står på var sin sida om ett halvt liv och den spruckna rösten slår en båge över tiden: ”Kom och ta min hand. Och håll tag. För allt vad vi är. Nu är natten här”.

Samma oro, men med en grad av tillit. Jakob Hellman är återigen en självklar källa av osäkerhet. Jag är så glad att den här skivan finns, den är som en magisk spegelbild som låter en vara på flera platser i sitt eget livs historia samtidigt. 

”Äntligen borta”.

Det finns en återkommande bild hos Hellman, också på den nya skivan, där han ser på världen från ett fönster, snett ovanifrån, på avstånd. Den första låten på nya skivan, ”Äntligen borta”, börjar: ”Sitter i mitt fönster och ser ut på världen”, på låten ”Vintern dör” från debutskivan: ”Solen står som ett rakblad på fasaden mitt emot mitt öppna fönster och ingen annan syns till”. 

På ”Och stora havet” mätte Jakob Hellman ut avståndet mellan honom själv och världen i stavelser, det var många stavelser. Där märktes ett krav på uppriktighet, som tillsammans med känslan av att det är omöjligt att beskriva relationen med världen krävde många ord. Han letade efter något. Det var själva letandet som var musiken, det var det som var oron.

Hur fyller man en värld där allting tycks betydelsebärande med just betydelse?

Nu återkommer han till det i låten ”Trettiofem” – ”drar för gardinerna så ingen ser och hör”, som delvis beskriver arbetet med uppföljaren: ”Det känns som arbete, jag tar en sak i sänder. Jag letar efter nåt. Jag känner att det är nåt gott om jag så tappar tråden. Jag ska hålla på ändå. Utan nån ände.”

Hur fyller man en värld där allting tycks betydelsebärande med just betydelse?

Därför finns det något befriande när han här i de två första låtarna på nya skivan tycks erkänna att orden inte räcker till och låter ett ”la la la” fylla ut. Som om avståndet och oron fortfarande är där, kommer alltid vara, men det är inte så otäckt längre. Han tycks se på det ofullbordade livet, allt som betyder något och sitter lite fel: Där är det, det var väl inte så farligt.

Som i skivans slutord: ”Ser på världen som den är. När det skymmer är det vackert här”.


Dan Hallemar är kritiker på Expressens kultursida. Han driver också podcasten ”Staden”. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.