Inte svartvitt när zebran gestaltas

RECENSION. Zebran är svartochvitrandig. Eller kanske tvärtom, vitochsvartrandig. Som zebrarandig kan man också skönjas om man syns bakom ett obarmhärtigt fängelsegaller. Vid en frihetslängtande zebra liknas också den homosexuelle poeten John som från sitt hemlands homofobi och tortyr får en fristad hos sin älskare Edward i ett Sverige osande av välvilja. Men John bär inte sitt trauma med heder. När han väl kommer visar han sig vara otacksam, ohyfsad och begiven på starka drycker. Och när han för en gångs skull vill bjuda till, trakterar han sitt förfärade sällskap med rå fårhjärna. Att allt skall gå utför har vi fått veta redan i prologen.

Till text av Kerstin Perski och musik av Tebogo Monnakgotla berättas en tragedi om ohållbar kärlek, intolerans och utanförskap. Monnakgotla, som stammar från både Sverige och Sydafrika, är själv en zebra med ohämmat botaniserande i stilar och tekniker. Hennes virtuost behandlade tolvmannaorkester ledd av Emil Eliasson följer scendramatiken som en skugga, svarar, imiterar och konfronterar replikföringen. Till texten förhåller jag mig mera tveksam. Kanslisvenska, även parodierad, lånar sig sällan till de laddade känslouttryck som är operakonstens främsta kännetecken, och när Johns poesi kommer på tal händer alltför ofta att pekoralistiska klichéer hindrar den från att komma i sång.

Men sex storartade solister i Deda Cristina Colonnas enkla men effektiva regi får ändå spelet att lyfta. Luthando Qave som John är ju redan mitt i sin internationella karriär, men den överraskande sensationen heter Georg Källström som efter en biroll i ”Orfeus” för två år sedan nu axlar Edwards krävande tenorparti. Av de tre damerna Agnes Auer, Karin Osbeck och Emma Johansson, gnistrar särskilt Auers silversopran. Och Johansson får något som så nära det går att komma äkta klassisk aria i genren kränkt och förbannad, när Kaj – hennes man, gestaltad av Pascal Zurek – bytt sida och valt Källströms Edward. Annars är det ensemblerna som överlag är opera när opera är som allra bäst: kärleksparets bittra tenor-baryton-uppgörelser, den förväntansfulla trion inför Johns ankomst, den märkligt högtidliga sextetten runt den skumma fårhjärnan. 

Men tyvärr saboterar lokalen även de mest lovvärda ansträngningar. Vadstena slottssal ekar tomt med sina stenväggar utan alla textilier, utom dem som möjligen bärs av publiken, fyrtio man uppradade längs tre väggar. Fulltalig publik kunde säkert ha räddat åtskilligt av det välljud som nu urartar till oljud, men sällan har jag i så långa stycken föredragit att blunda, lyssna till orkester och replikföring, och även glädjande noterat att det textas utomordentligt tydligt. Det utlovas kommande sändningar per radio och videostreaming, något som avgjort kommer att vara till ”Zebrans” fördel. Håll koll!

Det är ju tyvärr sällan som nyskrivna operor överlever sin första säsong. Jag kan från Vadstena-akademiens senaste årtionde bara nämna åtminstone tre fullt livskraftiga sådana och misstänker att också ”Zebran” med alla förtjänster skall den vägen vandra. Men paradoxalt nog kan den tack vare pandemin nå en större publik än någon av sina föregångare.

Lars Sjöberg är musikkritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.