Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han är fruktansvärd – och alldeles underbar

Karl-Magnus Fredriksson i centrum. Foto: Markus Gårder.
Karl-Magnus Fredriksson och Ida Falk Winland i "Rigoletto". Foto: Markus Gårder.
Leonardo Capalbo och Ida Falk Winland i "Rigoletto". Foto: Markus Gårder.

Kungliga Operans "Rigoletto" är en tät mörk berättelse till underbar musik.

Gunilla Brodrej lämnar premiären med en oroande förtjusning i hertigen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Den som någon gång har njutit av Verdis rekviem på en hård kyrkbänk borde unna sig att nån gång se en hel Verdi-opera.

Och när nu Sofia Jupither regisserar “Rigoletto” på Stockholmsoperan utan uppdateringar och metanivåer så framträder verket som den makalösa och gripande musikdramatik det är. Rent berättat. Inget ovidkommande stör. 

Solisterna briljerar

När Hovkapellet spelar sitt allra bästa, solisterna briljerar och manskören bygger upp ett sanslöst crescendo inser man varför våra operahus envisas med att spela operor av Verdi igen och igen och igen. 

Musiken!

För Kungliga hovkapellet kan alla facetter av Verdi, det flyktigt sinnliga, obönhörligt ödesmättade och det innerligt sorgliga – allt under ledning av den franske dirigenten Lionel Bringuier

Första scenen är en stor mörk festsal hos hertigen i en fri Tudorstil signerad Erlend Birkeland. Redan efter några takter förstår vi precis vilken sorts man hertigen är och vilken strykrädd rövslickare Rigoletto är. Helt utan den sortens övertydliga sexscener som blivit slentrian på operascener. Här är det rakt igenom påklätt. Och ändå ångar luften av brutal åtrå.

Han är vidrig

När jag ser den amerikanske tenoren Leonardo Capalbo spela rollen som hertigen tänker jag på Paulie i “The sopranos” och på Bröderna Solara i Elena Ferrantes Neapelkvartett. Han är vidrig, men han har definitivt nåt. Nåt som är så starkt att det kommer att förgöra Gilda inifrån. Den egenskapen tar Sofia Jupither väl vara på.

Karl-Magnus Fredriksson, Leonardo Capalbo och en statist. Foto: Markus Gårder.

Många regissörer brukar annars gå all in på relationen mellan Rigoletto och hans dotter, senast i Kasper Holtens regi på Malmöoperan där Rigoletto var en psykopat som låste in Gilda i källaren, vilket ju var att gå på kollisionskurs med Verdis musik. Rigolettos mänskliga sidor hörs i musiken. Hans dotter Gilda sjungs av Ida Falk Winland med en vackert sorgsen sopran som utvecklas från barn-kvinna med Disney-timbre till tragedienne på god väg mot Maria Callas svärta. 

Nästan fulländad

Gilda går klädd i en enkel Askungeklänning med vackert fall och släpps bara ut för enstaka kyrkobesök. Hennes far, den av skolios deformerade narren, spelas sympatiskt av Karl-Magnus Fredriksson. Han krackelerar mer och mer i takt med att han förstår att hans fruktade arbetsgivare hertigen "roar sig" med hans dotter. Om jag fick önska skulle den hos Verdi så viktiga far-dotter-relationen utvecklats ännu mer. Kanske Fredriksson med tiden kan släppa sargen och blotta något ännu mer sårbart. Då kan detta bli en närmast fulländad tolkning. 

Glimten i ögat

Med den som stannar kvar som ett hugg i sidan efteråt är Leonardo Capalbos hertig. Rastlöst roffar han åt sig varenda flicka, kvinna, dotter, mor, han ska in under varje kjoltyg, utan urskiljning, självsäker på sin egen charm. Medan det manliga kollektivet runtomkring vänder bort blickarna från denne flagrante maktmissbrukare. Det är som sagt mycket otäckt. Samtidigt som hans tenor är briljant, distinkt och fri. 

En man i foajén beklagar efteråt att hertigen inte gör sin roll mer "med glimten i ögat".

Nejtack.

Capalbo har visst glimten, men den använder han för att spela musikteater, inte för att flörta med publiken.

 

Opera

Rigoletto

Av Giuseppe Verdi

Francesco Maria Piave efter Victor Hugos drama Le Roi s’amuse

Dirigent Lionel Bringuier

Regi Sofia Jupither

Scenografi Erlend Birkeland

Kostym/mask Maria Geber

Ljus Ellen Ruge

Kungliga Operan

Speltid 2.5 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör för musik och scenkonst på Expressen Kultur.

Läs fler texter HÄR.

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius HÄR.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!