Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Håkans fanfar för den vanliga människan

Foto: Marcus Erixson
Håkan Hellström Foto: Marcus Erixson
Foto: OLLE SPORRONG

Håkan Hellström vräker på med full symfoniorkester.

Gunilla Brodrej känner sig som på en finklädd julkonsert.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MUSIK | KOMMENTAR. När jag var 25-årig journaliststudent i Göteborg i mitten av 1980-talet var det inte riktigt gångbart att slänga sig med finkulturen på Götaplatsen. Gå till Konserthuset ansågs borgerligt. Broder Daniel å sin sida var än så länge bara en idé. Men snart skulle allt rassla loss. 

Nu är det 2018 och Håkan Hellströms nya album börjar lite som den stämningsfulla öppningen till en julkonsert där man sitter finklädd och känner doften av levande ljus – en inledning som äger ett raffinemang som inte står långt efter Aaron Coplands moderna klassiker, vemodiga och högtidliga "Fanfar for the common man". Och kanske vore just det, fanfar för den vanliga människan, en lämplig titel för den här plattan. Istället för "Illusioner". Där står han på scenen i Konserthuset på Götaplatsen och förverkligar sina filharmoniska fantasier med hundra fullblodsproffs. 

Fem olika arrangörer har använt allt vad de kunnat av resursen Göteborgs symfoniorkester på den här skivan. Per Ekdahl står för de flesta arrangemangen, men det är den norske arrangören och kompositören Tormod Tvete Vik som slår an tonen med sitt arrangemang för blåsorkester och symfoniorkester i de första två spåren, "I dina armar". 

Harpa och klockspel

Även om jag först häpnar över den närmast kitschiga användningen av symfoniorkestern är det nåt djupt sympatiskt och kanske väldigt Håkan Hellströmskt med den här vräk-på-med-allt-estetiken. Just när jag sitter och tänker "ta in damkören" brakar han på med svällande disneystråkar, harpa, klockspel, the works. Och diskantiga körtjejer. I kontrast mot detta prövar Håkan Hellström en mörkare teatral sångröst med knarrigt vibrato  i sin svenska version av Joni Mitchells "Both sides now", titellåten "Illusioner", så att det låter som en hommage till Freddie Wadling

Lennon/McCartney

Mycket låter ju som nåt annat. Associationerna fortsätter komma. "Ge aldrig upp" påminner starkt om Lennon/McCartneys underbara sång "The long and winding road" och "Mitt hjärta är ett jordskred" för tankarna till den skotska balladen "Bonnie banks O'Loch Lomond". "I dina armar" har lånat temat från Stings "Fields of gold". Även Burt Bacharach tycks vandra över podiet. Låtarna är bra men man kan inte komma ifrån att resultatet är ett mindre originellt och mer eklektiskt album än vanligt nu när Hellström lutar sig mot sina fem arrangörer. Jag föredrar själv en mer avskalad Håkan. Det storslagna har ett pris och priset är närheten.

Men det är ju inte alla som har lyxen att höra symfoniker närhelst de vill. Och när man har vant sig vid arrangemangens smöriga stråkar så uppstår samma behagliga känsla som under en akustisk julkonsert: Idel välstämda instrument, välavvägt ljud, välbekanta melodier och en högtalaranläggning som spelar en mycket marginell roll.

 

Musik

Håkan Hellström

Illusioner

Per Ekdahl, Peter Nordahl, Tormod Tvete Vik,

Karl-Johan Ankarblom och John Metcalfe

Göteborgs symfoniker 

Tro och Tvivel/Woah Dad!/Warner

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens Kultursida.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!