Häftigt vara med när musiken lever upp

Miklós Perényi och Klaus Mäkelä med Sveriges Radios symfoniorkester.
Foto: Arne Hyckenberg

De stora musikaliska upplevelserna avlöser varandra i Berwaldhallen.
Gunilla Brodrej recenserar Östersjöfestivalens tredje konsert.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Var ska jag börja? Med blott 25-årige Klaus Mäkeläs dansanta dirigering eller vid den 50 år äldre Miklós Perényis cellospel? Vid Peter Matteis förliga baryton eller oboeisten Emmanuel Lavilles musikanteri?

Under den tredje konserten på Östersjöfestivalen hakar de underbara upplevelserna i varandra genom en till synes enkel, men, visar det sig, raffinerad programsättning.

Först sjunger 24 personer ur Radiokören Bachs kantat BWV 150, ackompanjerade av en barockesemble ur Sveriges Radios symfoniorkester. Lyssnaren möter en plågad själ som längtar efter att dö och komma till Gud. Genom Bachs musikaliska löpningar stormar vindarna i cederträden och i slutkörens stadigt vaggande chaconne löses människans fot till sist ur den snara som är livet. 

Mera religiös dödslängtan ska det bli efter paus, men först kommer det in en farbror i fluga och för stor kavaj, han slår sig ner på ett litet upphöjt podium och greppar sin cello för ett fantastiskt framförande av Henri Dutilleux cellokonsert ”En fjärran värld” (1970). Farbrorn visar sig vara Miklós Perényi, en lysande ungersk cellist vars presentation vi förgäves letar efter i det magra programmet. (P2-lyssnarna får all presentation, men livepubliken hänvisas till sajten). 

Det här stycket har han spelat i hela sitt liv .

Hursomhelst. Nu spelar han tillsammans med orkestern och dirigenten Dutilleuxs suggestiva och svårbeskrivbara verk där klangfärgerna flödar och expressivitet och innerlighet går sida vid sida. Precision och vildvuxenhet på en gång. Mäkelä dirigerar med perfekt balans. Inspirerad av Baudelaires dikt ”Håret” döpte den franske tonsättaren satserna till Gåtan, Blicken, Sjögång, Speglar och Hymn. Och till den sista satsen står det i partituret: ”Behåll dina drömmar, kloka män har inte lika vackra drömmar som dårar”. 

Som extranummer spelar Perényi passande nog ”Sarabande” ur Bachs sjätte cellosvit i D-dur. Han blundar. Det här stycket har han spelat i hela sitt liv och för 40 år sedan spelade han in sviterna på skiva första gången. Det är häftigt att få vara med när musik och musiker som nu blir ett. Ännu ett stort ögonblick är över. Sedan tar han med sig sitt rangliga notställ och går av scenen.

Mattei skulle kunna tralla hela kantaten.

Jag vill nästan gå jag med, hur många stora ögonblick mäktar en människa med? Men efter paus fortsätter programmet nerskalat och intimt med Bach. Barytonsångaren Peter Mattei står helt nära konsertmästare Malin Broman och dirigenten Klaus Mäkelä, liksom i orkestern, när han sjunger Bachs kantat BWV 82, ”Ich habe genug”. Med en text som egentligen är helt koko för en som inte tror på Gud eller är kroniskt suicidal, med en enda önskan – att få skiljas från detta liv.

Emmanuel Laville.
Foto: Arne Hyckenberg

Men för mig är Bach först och främst musik. Jag tror nästan att Mattei skulle kunna tralla hela kantaten och samspelet med den helt enastående solo-oboeisten Emmanuel Laville (ej heller i programmet), skulle framkalla samma njutning. Men, det är klart, hade jag fått önska att höra någon musik på min egen dödsbädd så vore ju arian ”Schlummert ein”, slumra in, i den här hypnotiska versionen något att överväga. Och Mäkelä dirigerar så lite han kan, ibland står han bara lite krum och andas med Mattei och musikerna, för att böja på knäna och fara ut med en mjukt böljande armrörelse när så behövs.

Peter Mattei.
Foto: Arne Hyckenberg.



Immig bakom glasögonen, och liksom upplöst, är det så dags att ta emot slutstycket, Stravinskys balettmusik ”Eldfågeln”, där hela Sveriges Radios symfoniorkester vecklar ut fjäderdräkten. Det går faktiskt inte att avgöra vilka som är lyckligast, musikerna eller publiken. Efteråt träffar vi några radiosymfoniker på trottoaren, på väg därifrån, vi tackar dem, då tackar de oss. Vi har saknat dem. De har saknat oss. Entusiasm är smittsamt.


Östersjöfestivalen

MÄKELÄ & MATTEI

Johann Sebastian Bach Kantat nr 150: Nach dir, Herr, verlanget mich, BWV 150

Henri Dutilleux Tout un monde lointain, cellokonsert

Johann Sebastian Bach Kantat nr 82: Ich habe genug, BWV 82

Igor Stravinskij Eldfågeln, svit 1919

Sveriges Radios Symfoniorkester

Radiokören

Dirigent Klaus Mäkelä

Miklós Perényi, cello

Peter Mattei, baryton

Malin Broman, konsertmästare
Emmanuel Laville, oboeist

Kathrin Lorenzen, sopran

Berwaldhallen, P2

Konsertlängd 2 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.


Lunch med Montelius - ”Gröna Lund”

https://embed.radioplay.io?id=91477&country_iso=se

Så riggas ”Gift vid första äktenskapet” och så gick det till när Gunilla Brodrej intervjuade Lasse Berghagen. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.