Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Greta Thunberg kunde inte ha sagt det bättre

Katarina Karnéus och AnnLouice Lögdlund.
Foto: Lennart Sjöberg
Ólafur Sigurdarson.
Foto: Lennart Sjoberg / Lennart Sjöberg
Carolina Sandgren.
Foto: Lennart Sjöberg.
Mia Karlsson, Ann-Kristin Jones, Frida Engström.
Foto: Lennart Sjoberg / Lennart Sjöberg

Stephen Langridge belamrar Göteborgsoperans scen i sista delen av Nibelungens Ring.

Lars Sjöberg tycker ändå att det klingande resultatet i långa loppet betyder nästan allt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Enligt Göteborgsoperans förhandslockelse skulle stundande ”Ragnarök” skildra världsalltets undergång, vilket tyder på att marknadsavdelningen inte har alla hästar hemma. 

I ett ragnarök förgås endast den gamla gudavärlden för att förhoppningsvis ersättas av en ny. Det stora paradigmskiftet alltså. Mänskligheten klarar sig dock från att eldas upp som Wotan i Valhall eller dränkas i Rhens böljor, där flodens flickor fröjdar sig åt en återbördad ring. 

Vad som senare händer har jag sett skilda prov på, som hos Kasper Holten i Köpenhamn, där Brünnhilde föder barn (fader oklar), eller Harry Kupfer i Bayreuth som reducerar människorna till ett tv-idisslande kollektiv, eller bara vanligt applådtack som om ingenting hade hänt. I Göteborg tycks dock pånyttfödelsen vara på gång, ett ungt par låter kärleken segra mot alla odds och en ny världsask är planterad.

”Ragnarök”, ”Götterdämmerung”, den fjärde och sista delen av tetralogin om Nibelungens ring, är också cykelns längsta och ojämnaste kapitel. Longörerna är längre, svackorna djupare än i de förgående delarna. Men höjdpunkterna är också fler och mer svindlande, ofta i form av korta snabba iakttagelser som får påläst publik att sucka och förtjust skrocka av beundran. 

Jag slumpar fram några takter alldeles i början av ”Siegfrieds Rhenfärd”, slutet på första aktens prolog. Hjältens en gång så käcka hornsignal som under kärleksvistelsen hos Brünnhilde antagit en besvärande däst fläskighet återvinner plötsligt sin ursprungliga gestalt och fräschör. Och inte nog med det. Här flikar musiken också in minnen från ”Siegfrieds” första akt, ett frihetens motiv där vår hjälte jublar vid tanken på att någon gång få slippa ifrån sin förhatlige övervakare Mime. Hoppsan. 

Regissören och före detta operachefen Stephen Langridge har en irriterande tendens att se opera som ett slags teater i stället för ett slags musik.

Det är alltså så som han känner sig vid avskedet från sin nya livspartner. Och därmed har Wagners musik i blixtbelysning förklarat för oss varför det inte behövs mer än en vamp, en drog och ett skumt fostbrödralag för att få Siegfried på avvägar.

Regissören och före detta operachefen Stephen Langridge har en irriterande tendens att se opera som ett slags teater i stället för ett slags musik. Han belamrar scenen i stället för att skala ned. 

Sara Wikström, Ann-Kristin Jones, Mia Karlsson, Frida Engström, Daniel Brenna, Ida On, Jonathan Böiers.
Foto: Lennart Sjoberg / Lennart Sjöberg

Sju figuranter i Ringen kallas ”berättare” men har inte ett uns att berätta utan rantar mest i vägen. I stället för att släcka ner i scenförändringarna – Siegfrieds Rhenfärd till exempel – och låta publiken med slutna ögon vältra sig i Wagners mest betvingande orkestervisioner drar ett projicierat vandrarfölje oändligen förbi och verkar snarare färdas längs gränsen mellan Belarus och Polen.  Och den fula miljö- och klimatvänliga scenografin tyder - liksom i föregående tre kapitel – bara på allmän scenskam. Utesluter billigt material och slöa verktyg alla möjligheter till saga och poetisk suggestion?

Scenen med Alberich och Hagen i levande kontra bildsatt aktion är en av uppsättningens höjdpunkter.

Jag brukar hävda att det som varken står i text eller noter heller inte har på scenen att göra. Fast det stämmer inte riktigt, jag har sett insceneringar med idel utvikningar och ovidkommelser som ändå träffat rätt med laserstrålens precision. Scenen med Alberich och Hagen( ”Schläfst du, Hagen, mein Sohn?”) i levande kontra bildsatt aktion är en av uppsättningens höjdpunkter. 

En annan är Waltrautes visit som så lätt kan bli en longör om inte Brünnhildes klonade syster äger den rätta självförbrännande glöden. I Göteborg finns lyckligtvis Katarina Karnéus, och vi slipper de berättande figuranterna.

För hur mycket man än kan reta sig på dum- och oklarheter att beskåda, så är ju ändå det klingande resultatet det som i långa loppet betyder nästan allt. Liksom i Ringens tre första delar står Evan Rogister på dirigentpulten, en sensibel och inlyssnande Wagnermaestro som får orkesterns musik att formligen deklamera texten. 

Behåll ringen och du får se världsalltet ledas mot ragnarök.

Men personregin denna gång skulle nog önska litet mindre fortissimo, vilket drabbar främst Annlouice Lögdlunds Brünnhilde, hon som avkrävs det tuffaste dramatiska utspelet och inte alltid kan räkna med tacksam placering längst fram vid rampen. 

Daniel Brenna, Carolina Sandgren, GöteborgsOperans Kör
Foto: Lennart Sjoberg / Lennart Sjöberg

Men alla övriga skulle säkert också glädja sig åt en viss neddämpning: Daniel Brennas frejdige och vokalt bergsäkre Siegfried, Mats Almgrens försåtlige Hagen i prudentlig bankkamrerskostym, Mats Persson och Carolina Sandgren som ritat ovanligt tydliga konturer kring syskonen Gunther och Gutrune. Och minsann har inte mamma Krimhild också fått komma med på ett hörn, lätt alkoholiserad och som likaledes mamma till Hagen urholkad av dåligt samvete!

Men det är dock i slutet av scenen mellan Brünnhilde och Waltraute som dramats själva kärna ligger blottad. Lämna tillbaka maktens ring och du förnekar din kärlek. Behåll ringen och du får se världsalltet ledas mot ragnarök. Greta Thunberg kunde inte sagt det bättre.


Opera

RAGNARÖK
Av Richard Wagner

Dirigent Evan Rogister

Regi Stephen Langridge

Scenografi och kostymdesign Alison Chitty

Ljusdesign Paul Pyant

Rörelseinstruktör Annika Lindqvist

Med Daniel Brenna, Mats Persson, Mats Almgren, Ólafur Sigurdarson, AnnLouice Lögdlund, Carolina Sandgren, Katarina Karnéus, Hege Høisæter, Katarina Giotas, Charlotta Larsson, Mia Karlsson, Frida Engström, Ann-Kristin Jones, Anders Lorentzson, Sara Suneson, Sara Wikström, Jonathan Böiers, Julie Dariosecq, Jérôme Delbey, Martin Mossberg, Ida On, Sara Suneson, Sara Wikström

Göteborgsoperans orkester

Göteborgsoperans kör

Speltid 5.50 t.


Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.