Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gå på operett och odla din trädgård

Klas Hedlund och Kungliga Operans kör i ”Candide”. Foto: Sören Vilks.
Elin Rombo och Klas Hedlund i ”Candide”. Foto: Sören Vilks
Joel Annmo och Kungliga Operans kör i ”Candide”.Foto: Sören Vilks.
Elin Rombo och Joel Annmo i ”Candide”.Foto: Sören Vilks.
Elin Rombo.Foto: Sören Vilks / Bilden får endast publiceras i pressammanhang el

Att försöka följa med i handlingen på ”Candide” är ingen större idé.

Men Gunilla Brodrej blir kungligt road på Kungliga Operan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När svenska flaggan exponeras i första akten av Leonard Bernsteins ”Candide” (1956) och den här uppsättningens version av hans trygga hemland Westphalen är en Teletubbie-äng med boll-människor tror man att nu blir det svidande Sverige-satir. 

Men just den samtidsblinkade biten är varken framträdande eller särskilt väl utförd i den här föreställningen på Kungliga Operan. ”Hen och ”ickebinär” är till exempel två begrepp som skrivits in i den engelska dialogen och ska skrattas åt. Tonträffen är inte klockren. Men det må vara hänt. Det här är en så infallsrik och underhållande föreställning att man köper vissa dikeskörningar. Knasigheten avväpnar.

Bernstein komponerade sin operett under McCarthyismens häxjakt på kommunister. Angiveriets decennium passade väl in i Voltaires skildring av inkvisitionen. Och Förintelsen var ännu ett öppet sår i det allmänna medvetandet. Att skapa operett av en roman som genom svart satir visar upp en sinnessjuk värld var en oemotståndlig idé. Och Bernstein skrev sin allra bästa och mest infallsrika musik. Hovkapellet är i högform under Stefan Klingeles ledning och uvertyren har väl aldrig låtit bättre.

Där står hon i sin glittrande tyllkreation med strutbröst som raketspetsar riktade mot anfallande män.

Precis som i romanen avverkar operetten i rask takt land efter land och förbrytelse efter förbrytelse. Candide vacklar omkring i sin obotliga tro på mänskligheten och sin idealiserade bild av Kunigunda. Med sin mjuka tenor är Joel Annmo perfekt i den rollen.

Som den extremt våldsutsatta Kunigunda, eller Cunegonde, ser vi Elin Rombo, som gör sina kostymbyten för öppen ridå vilket understryker den grymma lek som alla utom Candide tycks vara med på. Ändå sjunger hon den berömda sopranarian ”Glitter and be gay” som om det gällde livet. Där står hon i sin glittrande tyllkreation med strutbröst som raketspetsar riktade mot anfallande män. Ett himmelsblått bepansrat tomtebloss. 

Elin Rombo.Foto: Sören Vilks

Och som hon sjunger. Rombo går från klarhet till klarhet. Självklart ville regissören Ole Anders Tandberg jobba med denna aktris efter succén med Glada Änkan”. Liksom med mezzon Miriam Treichl, respektingivande old lady med utskjutande rumpa bak och utskjutande gåstol fram. Treichls varianter av paranta huskors har blivit rätt många vid det här laget, men här peakar hon med sin replikföring på oklanderlig Thatcher-engelska. 

Inte ens Operan har försökt sig på att beskriva handlingen särskilt utförligt i programboken, som de brukar.

”Candide” är i och för sig en amerikansk operett, men den accenten får vi tacka regissören för att man inte gett sig på. Överdriven brittiska är roligare. Dessutom har man en engelsman i rollen som Pangloss, Ragotski och Martin – barytonen Jeremy Carpenter, även han från ”Glada änkan”, briljerar. Diktionen är överlag strålande. 

Så vad handlar det om? Inte ens Operan har försökt sig på att beskriva handlingen särskilt utförligt i programboken, som de brukar. Och någon satir över läget i Sverige kan vi glömma. När Batman och Robin rasar in på scenen har åtminstone jag gett upp försöken att ”följa med”. Så man kan lika gärna närma sig det här verket som en satsig nummerrevy. Markus Granqvist och Lena Lindgren har skapat scenografi och kostym med särskild förkärlek för skelett, men inspirationskällorna är många. 

Inkvisitionens överstepräster påminner om Ghost, hårdrocksbandet från Linköping, föreställningens Eldorado utspelar sig i Rousseaus djungel där kören formerar sig som upphetsade morötter. I en annan scen vandrar sagolika varelser omkring på havets botten, medan Candide simsvävar i fonden. De pengar som sparades in på den sparsmakade scenografin till Operans ”La Traviata” har uppenbarligen plöjts ner i ”Candide”. 

Glittra och var glad helt enkelt. Gå på operett och odla din trädgård. Snart är vi ändå alla döda.

Operett

CANDIDE

Av Leonard Bernstein Musik

Richard Wilbur, Stephen Sondheim, John La Touche, Lillian Hellman, Dorothy Parker, Leonard Bernstein (text)

Regi Ole Anders Tandberg

Dirigent Stefan Klingele

Med Joel Annmo, Elin Rombo, Jeremy Carpenter, Miriam Treichl, Matilda Paulsson, John Erik Eleby, Klas Hedlund, Bernard Cauchard och Yvan Auzely

Scenografi och ljus Markus Granqvist

Kostym och mask Lena Lindgren

Koreografi Joakim Stephenson

Dramaturg Katarina Aronsson

Kungliga Operan

Speltid 3t. 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.