Feminismen som enad rörelse har gått ur tiden

Katarina Karnéus.
Foto: Tilo Stengel
Göteborgsoperans kör.
Foto: Tilo Stengel
Sofie Asplund.
Foto: Tilo Stengel

Göteborgsoperan firar 100 år av kvinnlig rösträtt i Sverige genom en konsert med osynliggjorda tonsättare.

Ebba Witt-Brattström påminns om att kampen långt ifrån är över. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Bakom den nedsläckta scenen hörs första stroferna av ”Kvinnornas marsch” ”Shout, shout, up with your song /Cry with the wind, for the dawn is breaking” (Ropa, ut med er sång!/ Låt vinden föra den, för dagen gryr).  

”The March of the Women” tonsattes av Dame Ethel Mary Smyth och framfördes första gången när suffragetter som hungerstrejkat för rösträtt släpptes ur fängelset 1911. Vi påminns om att den tidiga feminismen är ett värdighetsprojekt, med hög retorik lånad av manliga kampsånger, men punkterad av ord som ”hån” och ”skam”.   

Så börjar Göteborgsoperans orkester under ledning av eminente Henrik Schaefer spela 93-åriga Thea Musgraves kraftfulla hyllning till solguden, ”Helios”. Mullrande, lite muggigt först, innan oboen, spelad av Geoffrey Cox, tämjer de mörka makterna. Ett symboliskt ledmotiv för konserten ”Kvinnors röst” som spelas på Göteborgsoperan till 100-årsminnet av svenska kvinnors rösträtt.

Elin Wägner som bevakade de brittiska suffragetternas spektakulära aktioner i svensk press, kallade kampen för rösträtt ”den största rörelse världen sett”. Det var en rörelse som tog avstånd från krig och förtryck, och där målet, satt på pränt redan 1792 av Mary Wollstonecraft var en demokrati där kvinnor ägde rätten att råda över sig själva. Där är vi inte riktigt än, kolla Metoo. 

Avundsjuka, föreslår jag. Chaminade spränger salongerna.

En nyupptäckt för mig är Cécile Chaminade (1857-1944), vars senromantiska svit för orkester ur baletten ”Callirhoë” växer från smäktande långa fraser för att i sista, mäktiga sviten braka loss. ”Salongsmusik” sa de sura kritikerna. Avundsjuka, föreslår jag. Chaminade spränger salongerna. Himmel och jord skakar när allsköns småknytt myllrar fram. Akta er!  

I konsertens första avdelning blir kompositörerna dekorerade som de första kvinnorna av sitt slag, franska hederslegionen för Chaminade och brittiska imperieorden för Musgrave och Smythe.

I konsertens andra avdelning finns de orättfärdigt bortglömda. Den ungerska symbolisten Dora Pejacevic dog i barnsäng 1923, men hann med ett 100-tal verk. Hennes tre elegiska sånger med klang av Mahler och Strauss sjungs magnifikt av Katarina Karnéus. Min favorit är ”Liebeslied”, kongenialt tonsatt efter stämningen i Rainer Maria Rilkes dikt, där ensamhetens avgrund ligger på lur i kärleken. Faktiskt fäller jag en tår, och det skäms jag inte för.  

Kvällens klo är annars Elfrida Andrées ”Rösträttskantat” för damkör, orkester och två solister, uruppförd 12 juni 1911 på den internationella rösträttskongressen i Stockholm dirigerad av Elsa Stenhammar (japp, kusin till hyllade brodern). Elfrida Andrée var Europas första kvinnliga domkyrkoorganist, och i dag lite av huskomponist på Göteborgsoperan som konsertant uruppförde hennes opera ”Fritjofs saga” (med libretto av Selma Lagerlöf) på internationella kvinnodagen 2019.  

Här etableras kvinnlig auktoritet genom 1300-talets Heliga Birgitta (Katarina Karnéus), och feministisk politik genom 1800-talets Fredrika Bremer (Sofie Asplund). För kvällen är solisterna iförda suffragetternas färger: lila respektive grönt. Kantaten följer sömlöst kvinnosläktets långa kamp från maktlöshet till uppvaknandet som ”medborgarinnor”. ”Klar må ditt väsens låga brinna” sjunger Sofie Asplund med sin jublande klara sopranstämma. Och orkestern jublar med, gnistor blir till flammor som mäktigt stiger mot skyn. Nu är målet nått, nu är vi där. 

...att feminismen som enande rörelse gått ur tiden.

Men ack, inte än, påminner det kuriösa inslaget av blyga ungdomar som i pauserna äntrar scenen anförda av spoken-word poeten Sara Nihad. När de yppar vad de vill kämpa för, vilket är allt från antirasism till rätten att gå hem på kvällen utan rädsla för övergrepp, manifesterar de den utsatthet som kommer av att feminismen som enande rörelse gått ur tiden.  

Och kanske är det så att den dog 1994 när Sverige fick världens första jämställda regering och riksdag. För exakt då permanentades inkomstgapet mellan könen, och antogs en pensionsreform som ger kvinnor 30 procent lägre pension än män.  

”Kvinnors röst” på Göteborgsoperan påminner om att kampen inte är över på långa vägar. Och att demokratin kan behöva något slags feministisk nytändning. ”Ej må försagd du längre dröja! / Du behöves ditt land att höja.”  


Konsert

KVINNORS RÖST

Musik av Thea Musgrave (f. 1928), Cécile Chaminade (1857–1944), Dora Pejačević (1885–1923), Elfrida Andrée (1841–1929), Dame Ethel Smyth (1858–1928)

Med Sofie Asplund, Geoffrey Cox, Sara Nihad och Katarina Karnéus

Göteborgsoperans orkester

Göteborgsoperans kör

Dirigent Henrik Schaefer

Göteborgsoperan
Spelas in av SR P2

Ebba Witt-Brattström är professor emerita i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida.



”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.