Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Fattigdomen gör dem alla till offer

Kerstin Avemo som Mimì och Thomas Atkins som Rodolfo.Foto: Lennart Sjöberg
Ensemblen i ”La bohème”.Foto: Lennart Sjöberg
Kerstin Avemo som Mimì och Thomas Atkins som Rodolfo.Foto: Lennart Sjöberg

I Göteborg är Puccinis älskade opera ”La bohème” placerad i början av 1970-talet.

Gunilla Brodrej ser en opera som triggar tårkanalerna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om man inte blir berörd av en ”La bohème” (1896) kan det bero på två saker. Antingen tycker man inte om opera. Eller också är det en dålig uppsättning. 

Men vad är det då som gör att en uppsättning känns olidligt lång medan en annan hugger tag i ens innersta och hela tiden ligger och trycker på tårkanalerna? Det är ju samma känslosamma musik av Puccini, samma story. Samma fattiga konstnärsgäng i vindslägenheten i Paris. Samma Mimì vars kalla hand Rodolfo värmer i sin. Samma passionerade kärlekshistoria och samma hjärteknipande slut. I vissa fall till och med samma sångare.

Det beror på en sak. Angelägenhetsgraden. Konsten att infånga den värme och humanism som verket innehåller, så att det känns äkta. Och detta kan glädjande nog regissören Max Webster i sin ”La bohème” på Göteborgsoperan. Man tror på den här berättelsen trots att handlingen är förflyttad till början av 1970-talet. Jag bävade lite inför den numera rätt uttjatade 68-nostalgin på film och tv, men uppdateringen spelar ingen större roll här, berättelsen skulle i princip kunna utspela sig närsomhelst och varsomhelst där det finns fattigdom och klassklyftor. Ramen är egentligen inte det viktiga, utan relationerna. Visserligen har Webster med scenografen Fly Davis funnit ut ett antal listiga lösningar för uppdateringen; En kortslutning i ett element orsakar strömavbrott, och det är därför Mimì kommer upp till grannen i vindsvåningen och ber om hjälp att tända sitt ljus. Det känns rimligt, men det viktiga är att konceptet inte överröstar utan samverkar med sångarna.

Har regissören arbetat med personregin så låter det inte bara bra, det känns bra också .

Det är långtifrån självklart att operasångarna hittar rätt i sin gestaltning av de här ikoniska rollerna. Orättvist nog så räcker det inte att sjunga så bra man nånsin kan. Även om det hade räckt långt när det gäller Göteborgsoperans solister. Tenoren Thomas Atkins tar ju fullständigt andan av en. Och Kerstin Avemo, himmel vilken hudlös tolkning hon gör av den lungsjuka brodösen Mimì. Luthando Qaves explosiva Marcello och Mia Karlssons kaxiga Musetta är deras motsats-par, grälsjuka och passionerade och – äkta. Med expansiva, lite farliga röster. Men det kan inte sägas nog många gånger. Har regissören som här arbetat med personregin så låter det inte bara bra, det känns bra också eftersom förståelsen för rollen höjer kvalitén på sången. Angelägenheten igen. Och Karen Kamenseks arbete med solisterna, kören och orkestern märks också. Det har blivit en levande och spänstig musikalisk tolkning. De korta masscenerna med kören tillför egentligen inget mer än högoktanig underhållning, men det ska ju opera också vara.

Marcello (Luthando Qave) och Mimì (Kerstin Avemo) i en av många ömma scener i ”La bohème”.Foto: Lennart Sjöberg

Det är fint att gå på en opera från förra sekelskiftet och komma på nånting om hur det är att vara människa. Anakronismerna passerar med glimten i ögat. 

Den här uppsättningen utmålar inte männen till fienden utan skildrar även deras utsatthet, pressade ovanifrån, vilsna i vanmakt. Fattigdom gör dem alla till offer. Och Mimìs död förkroppsligar detta. Det är storartat.

OPERA

LA BOHÈME

Av Giacomo Puccini

Regi Max Webster

Dirigent Karen Kamensek/Henrik Schaefer

Scenografi och kostymdesign Fly Davis

Ljusdesign Jack Knowles

Koreografi Ann Yee

Medverkande Kerstin Avemo, Thomas Atkins, Luthando Qave, Mia Karlsson, Henning von Schulman/Ivan Dajic, Anton Ljungqvist, Daniel Ralphsson, Mats Almgren, Dardan Bakraqi med flera

Göteborgsoperan

Sveriges Radio, P2

Speltid 2.5 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur. Hon gör även podcasten Lunch med Montelius tillsammans med Martina Montelius. Lyssna här.