Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fantastiska utflykter mellan andlöst och överväldigande

Elin Rombo i ”Kung Roger”. Foto: Sören Vilks.
Elin Rombo i rollen som Roxane, Lukasz Golinski som Kung Roger och Arnold Rutkowski som Herden. Foto: Sören Vilks.
Arnold Rutkowski som Herden på Kungliga Operan. Foto: Sören Vilks.
Foto: OLLE SPORRONG

Klarhet står mot dunkel i Kungliga Operans ”Kung Roger”.

Lars Sjöberg tycker att musiken är vidunderlig – men inte regin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Att gudar materialiserar sig och antar mänsklig gestalt inträffar sällan. Så långt vi vet, i alla fall. Avbildade, diktade, tonsatta gudar som uttryck för inre mänskliga processer är desto vanligare. Från Kungliga Operan minns vi mäster Bergmans inscenering till Daniel Börtzs musik av Euripides ”Backanterna” där Dionysos i Sylvia Lindenstrands gestalt drev kung Pentheus – Peter Mattei – från hemmets trygga härd och hans mamma – Anita Soldh – alldeles från vettet.

Ur ”Backanterna” Foto: Bengt Wanselius.

Historiens tematik upprepar sig, fast mera abstrakt och avsevärt mindre blodigt, i  Karol Szymanowskis Kung Roger, en opera bland de många från den grandiosa guldåldern strax efter första världskriget. Från början formligen dränkt av ”Die Frau ohne Schatten”, ”Riddar Blåskäggs borg”, ”Die tote Stadt”, ”Turandot”, ”Wozzeck” och Jánáceks fyra sista operor har ”Kung Roger” först på senare tid börjat anta värdig klassikerstatus. I Stockholm presenteras den nu för första gången i en importerad uppsättning från Warszawa.

Åter spelas Apollons och Dionysos klassiska dualism upp där klarhet står mot dunkel, förnuft mot känsla, manligt mot kvinnligt. Kanske handlar det också om hur en tonsättares homosexuella anfäktelser till sist bejakas och sublimeras. Kung Roger II var i verkligheten en medeltida siciliansk monark som visserligen låg i ständig luv med påvedömet men aldrig behövde tillkalla antika gudar till undsättning. Men befriaren Herden (så som operan ursprungligen skulle hetat) förvandlas gradvis till en despotisk sektledare, verklig eller inbillad. 

Despotisk sektledare

Szymanowskis musik är vidunderlig, med en orkester som sjudande och glödande lava i ett symfoniskt poem med invävda röster.  Det blir mest sensuella klangatmosfärer och eruptioner snarare än enkla melodiska påfund man bär med sig hem, men de är inte svåra att ta till sig från första stund, och dirigenten Andrea Molino gör bragder med Hovkapellet på fantastiska utflykter mellan andlöst och överväldigande, från subtilt till brutalt. Operakören är lika hemtam med from kyrkosång som med orgiastisk pöbel. Gästande polacker Lukasz Trelinski, titelrollens baryton, och Arnold Rutkowski som Herden kompletteras fint av Elin Rombos drottning Roxana och Niklas Björling Rygerts trygge Edrisi, handen att hålla i när åskan går.

Men det man ser är inte riktigt i klass med det klingande resultatet. Scenografin är ganska dystert svartvit med mycket glas och rostfritt. Regissören Mariusz Trelinski är ju i första hand filmregissör, och det märks inte bara i en antikt inspirerad silverorm som ringlar fram genom gräset i början av varje akt. Jag upplever personregin som aningen stel och ofullgången, som om händelseförloppet hela tiden fick vänta på nya kameravinklar, justerad ljussättning etc, och så – ACTION!

Vanlig fyrtioårskris

Ju mer man läser på handlingen i förväg, desto rörigare och diffusare blir den. Tänk bort Apollon och Dionysos och ta i stället en kille i helt vanlig fyrtioårskris, en frigörelseprocess som går i väggen, depression, självmordstankar, rejäl psykoterapi, pånyttfödelse och till sist en selfie i C-dur. Eller, som det står i programmet plankat från Warszawaoperan, ”fullmånen har blivit kött och blod”. På det viset.

 

Opera

Musik Karol Szymanowski

Text Jarosław Iwaszkiewicz

Regi Mariusz Treliński

Dirigent Andrea Molino

Scenografi Boris Kudlicka

Kostym & mask

Konrad Parol

Ljus Marc Heinz

Koreografi Tomasz Wygoda

Videodesign Bartek Macias

Dramaturg Pìotr Gruszczyński

Kungliga Operan

Speltid 1.45 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, denna gång med Pressombudsmannen Ola Sigvardsson om metoo och Benny Fredriksson. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!