Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

En sträng baksida av vördnaden för Bach

Axel Englund.
Foto: STOCKHOLMS UNIVERSITET

Konstkritikern på Washington Post har skrivit om den kluvna sorgen efter sin mor.

Axel Englund ser hur de personliga memoarerna flätas samman med berättelsen om musiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kan musiken hjälpa oss igenom en sorg? När hans mor dör i cancer bestämmer sig Philip Kennicott, konstkritiker på Washington Post och en driven amatörmusiker, för att ta sig an en av musikhistoriens svettigaste utmaningar: Johann Sebastian Bachs Goldbergvariationer från 1741. I sin bok ”Kontrapunkt: Om Bach, Goldbergvariationerna och sorgen efter en mor” ger han (och hans svenska språkrör, Nils Sjödén) oss memoarerna över detta försök. 

Saknaden och sorgen är allt annat än enkel. Kennicotts bindningar till musiken och till modern är båda trassliga och dessutom insnärjda i varandra. Det är hon som har fört in pianot i hans liv och uppmuntrat honom att spela. Tacksamheten över det är tydlig. Men musiken ger upphov till lika mycket ångest som glädje, och modern själv skildras som en förtvivlad och bitter människa, som ibland misshandlar och förnedrar sina barn.

Som musiker är Kennicott lika hård mot sig själv. Det är en stränghet som hämtar näring inte minst ur den lätt evangeliska vördnaden för Bach (och här ligger han inte så långt från den mytbildning som han annars tar avstånd från). Ständigt blir hans brist på disciplin till ett slags försyndelse gentemot musiken: bristande hängivenhet, otillräcklig lyhördhet.

Skildringen är med andra ord starkt personlig. Men boken eftersträvar samtidigt sin egen kontrapunkt: varje kapitel sidoställer Kennicotts egna minnen (om modern, sorgen, musicerandet) med reflektioner kring Bach (hans tid, hans person, hans musik) som två självständiga men sammanvävda stämmor. När Kennicott berättar om sina första pianolärare ger han samtidigt en historisk exposé över klaverundervisning i Europa och USA och över Bachs egen musikutbildning. 

Glenn Gould.
Foto: Rights Managed / TT NYHETSBYRÅN

Bäst fungerar det när sammanställningarna är oväntade och diskreta, så att man nästan kan råka läsa förbi dem. Glenn Goulds inspelning av variationerna beskrivs till exempel som en röntgenbild av musiken, som genomlyser de enskilda stämmorna, och några sidor senare ligger Kennicott själv i en magnetröntgenapparat och kämpar mot klaustrofobin genom att försöka lyssna igenom variationerna i huvudet. Eller: Gould menade att den inledande arian inte är närvarande i variationerna och kan kallas för en ”frånvarande förälder”. Så flätas de personliga memoarerna kontinuerligt samman med berättelsen om musiken. 

Även om dysterheten och illusionslösheten dominerar finns det också en djup glädje i texten, inte minst i bildningsentusiasmen. Kennicott är en slipad förmedlare av de musikaliska och historiska kunskaper han besitter (som är avsevärda). Översättningen gör enstaka snedsteg i de musikaliska termerna och tappar någon gång tonen, men det är inte något som överskuggar det glädjande i att boken försvenskats.

I slutändan tycks Kennicotts projekt på det hela taget bli ett dubbelt misslyckande. Musiken är (förstås) ingen metafysisk trösterska och har inte skänkt några djupare insikter som lindrat sorgen. På sin höjd har den fungerat som en distraktion. Och när det gäller själva stycket har han efter åratal av arbete bara lyckats bemästra sex av de 30 variationerna på en nivå han är nöjd med. 

Ändå ångrar han inte en minut av arbetet: den oförklarliga kärleken står kvar mitt i tomheten, och kanske har den ändå fått lite tydligare konturer än förut. Det är också den som bär hans berättelse och ger boken sin trovärdighet.


Memoarer

PHILIP KENNICOTT

Kontrapunkt: Om Bach, Goldbergvariationerna och sorgen efter en mor

Översättning Nils Sjödén

Daidalos, 294 s. 


Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020). 

Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET: Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.