Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ovanlig klangkonstnär som man inte får missa

George Benjamin framför Kungliga filharmonikerna. Bejun Mehta till höger.Foto: Jan-Olav Wedin
Gyula Orendt och Kungliga Filharmonikerna.Foto: Jan-Olav Wedin

Den brittiske tonsättaren George Benjamin är föremålet för årets festival i Stockholms konserthus.

Lars Sjöberg rekommenderar närkontakt för mesta möjliga upplevelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Var konserten bra?” frågar hemmavarande hustru – jo, det var den, fenomenalt bra. Men när jag vill fortsätta med att tipsa om George Benjamin med hjälp av Sveriges Radios inspelning och Spotify känns det plötsligt platt och stumt att berätta vidare. Det här är musik som kräver rymd och panorama, närkontakt och närvaro. Man vill se tonsättaren själv dirigera, diskret, ekonomiskt och bergfast. Och man vill känna solisternas karismatiska närvaro – countertenoren Bejun Mehta som spände över gammal andalusisk lyrik i ”Dream of song” och barytonen Gyula Orendt som i ”Sometime voices”  tolkade Shakespeares Caliban med hans febriga hallucinationer.

Man vill se tonsättaren själv dirigera, diskret, ekonomiskt och bergfast.

Att ett konstverk har liv – vare sig det är av litterärt, måleriskt eller musikaliskt slag – bör vara dess grundläggande egenskap. George Benjamin, född 1960, årsföremål för Konserthusets tonsättarfestival, är anspråkslös nog att bara önska att hans musik skall vara vacker. Det är den inte. Och inte ful heller. Men den lever. Man kan inte bara höra den. Man kan känna den också, se den, gå runt den, stanna upp och begrunda den ur flera vinklar och aspekter. 

Pianisten Stefan Lindgren tackas av George Benamin.Foto: Jan-Olav Wedin

Som när Stefan Lindgren i festivalens inledande ”Duet” släpper ut sin pianoklang i det fria för att låta den konfronteras med en opålitlig orkester med egna initiativ. Som i mästerverket ”Palimpsests” där man formligen ser för sig hur en gammal inskription hinner uppenbara sig bara för att nödtorftigt suddas ut och målas över med en ny. Eller i ”Viola, Viola”, en närgången granskning av två altfiolers relation, på programmet när Hovkapellet gästar Stockholms konserthus nu på söndag.

George Benjamin är inte en vanlig instrumentationsmästare, en sådan som man nämner i samma andetag med Berlioz och Richard Strauss. Han är i likhet med vår Anders Hillborg en klangkonstnär. Klang är inte något med vilket han fyller ut och färgar melodiska ramar och kontrapunktiska konturer. Det förstår man bara man ser hans instrumentarium skifta från verk till verk. Där kan sitta åtta kontrabasar, fyra flöjter, lika många klarinetter och två jättetrummor, men sällan eller aldrig en traditionell symfoniorkester, eller i varje fall inte en som klingar som en sådan.

Han är i likhet med vår Anders Hillborg en klangkonstnär.

Torsdagens öppningskonsert repriseras på lördag eftermiddag. I kväll fredag gästar Norrköpings symfoniorkester under Christian Karlsen med bland annat Sibelius skogsmystiska ”Tapiola” på programmet och den vackrast skimrande vinter ni någonsin hört i musik, ”A mind of Winter”. 

https://open.spotify.com/track/7Elfp9EOAOzwCfQRMFeUEo?si=uwWhpi5pRWO49TFgxninBg

Och alla som fortfarande grämer sig över att ha missat Benjamins makabert poetiska ”Written on skin” på Operan för fyra år sedan kan tröstas med den nästan lika ruggiga ”Into the little hill” på söndag. Och då får en annan av Benjamins influencers också vara med, nämligen Anton Webern med sin tolvtonsdribblande ”Konsert för nio instrument”.

Det är många och långa omflyttningar på podiet, när Konserthuset gärna kunde tända ljuset och låta publiken få läsa i den förträffliga programboken i stället för att kura i halvmörker.  Och alla som måste lita till färdtjänst och förbeställd taxi må rådas att lägga på tio minuter så där. Det blir aningen längre än angivits. Men det är det värt.

TONSÄTTARFESTIVAL

George Benjamin 

Duet för piano och orkester

Dream of the Song för countertenor, damkör och orkester

Sometime Voices för baryton, kör och orkester

Palimpsests

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent George Benjamin

Bejun Mehta countertenor

Gyula Orendt baryton

Stefan Lindgren piano

Eric Ericsons Kammarkör

Damkör ur Eric Ericsons Kammarkör

Stockholms konserthus, Sveriges Radio P2

Även lördag

Lars Sjöberg är kritiker på Expressen Kultur.

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.