Sällsamt bra när sällsynt barockopera får premiär

RECENSION. Det är inte ofta operakonsten får en att svettas i bänkraderna, men det är också det enda negativa jag kan komma på att säga om Vadstenaakademiens ”Orpheus” (1726). Så full av esprit och elegans. Så koreografiskt och sceniskt fulländat att jag har svårt att tänka mig Telemanns opera sättas upp på ett annat sätt. En total sammansmältning mellan musik och scen.

Apropå smälta. Det är alltså jättevarmt inne i salongen på Vadstena slott, men uppsättningen är svalkande som en perfekt bris. Koreografin och regin av Clara Svärd håller samman berättelsen om den smutsigaste av alla känslor, den förgörande svartsjukan. Men det går djupare än så. Kanske handlar den här operan om att viljan att älska är starkare än förmågan att faktiskt göra det. Publiken får det inte skrivet i pannan och tack för det. Däremot får vi ett visuellt och musikaliskt paket som hör till det snyggaste jag sett och hört på en operascen. 

Hon har det ju rätt bra där i underjorden.

Marika Feinsilbers kostym och scenografi för tankarna till stumfilm och comedia dell' arte. Och i Anna Wemmerts finkalibrerade ljusdesign får man verkligen syn på ensemblens uttrycksfulla ansikten. Svartvitt är visserligen en beprövad estetik på teaterscener, men när svart, som här, står för livet och vitt för döden blir det intressantare. Särskilt när Eurydice mot slutet faktiskt inte vill klä på sig den svarta kappan och träda tillbaka i livet. Hon har det ju rätt bra där i underjorden, kring härskaren Pluto (Mikael Horned), den mest karismatiske av alla. En sång- och dansman som kommer in på scenen i vit stormhatt och sidenkappa, men komiskt nog helt tappar sin diaboliska dragningskraft när gitarrkillen Orfeus (här Orpheus på tyska) börjar göra sin grej. 

Berättelsen om Orfeus som blidkade furierna och hämtar upp sin Eurydike från dödsriket är ett slitstarkt motiv från den grekiska mytologin. Häromdagen dök det upp i skruvad form hos Lukas Moodysson i tv-serien om den alltför snälle psykologen Gösta på HBO Nordic. Göstas hopplöst självömkande pappa åker i väg för att dejta en barndomskärlek, en tjej som han inte sett på 50 år. Det slutar inte som önskat. Och pappan konstaterar att han inte borde ha sett på henne, med hänvisning till Orfeus.

En impulsstyrd tonåring som har fått för mycket makt.

Enligt myten dör ju Eurydike när Orfeus inte kan låta bli att titta på henne och Orfeus i sin tur slits itu av menaderna. Georg Philipp Telemanns opera uppehåller sig vid legenden om den trakiska änkedrottningen Orasia, som var besatt av Orfeus och dödade Eurydike. I Vadstena är det Kajsa Lindberg som gör rollen som Orasia. Hon liksom snubblar in, kanske berusad eller påverkad av droger, men helt inne i sig själv och sina egna begär. En impulsstyrd tonåring som har fått för mycket makt. Och som snart blir en ledare för sagda menader i en sobert stiliserad slaktscen.

Johanna Wallroths Ismene, kammarjungfrun, framstår som Orasias ljusare, mognare alter ego. Hon har klarat något som hennes drottning aldrig kommer att klara av; gjort sig fri från kärleken och vänt sin energi utåt. Här får det sin verkan genom hennes scenspråk. Wallroth tar publiken med storm med sin soliga färgrika röst, medan Lindbergs spel är inåtvänt, som hos en självupptagen psykopat. Det är både effektfullt och berörande.

Så här tätt och lekfullt och himmelskt kan jag inte minnas att det brukar låta på Drottningholms slottsteater.

Över huvud taget är det en fin, ung ensemble som Svärd regisserar. Richard Lindströms dynamiska, temperamentsfulla baryton i rollen som Orpheus, och Ingrid Bergs sorglösa Eurydice är ett trovärdigt motsatspar, olikheter dras till varandra. Och orkestern, icke att förglömma, under Andreas Edlunds ledning. Så här tätt och lekfullt och himmelskt kan jag inte minnas att det brukar låta på Drottningholms slottsteater. För att ta en annan barockoperascen på ett slott. Men det viktigaste är nog att teamets idé aldrig står i vägen utan verkar symbiotiskt med musiken. Då lösgör sig en upplevelse som inte låter sig beskrivas i prosaiska termer.

Originellt nog sjungs Telemanns ”Orpheus” på tre språk: tyska, franska och italienska, vilket gillades på Hamburgoperan på 1720-talet. Folkets språk och så lite extravaganza. De olika språken blev ett sätt för Telemann att variera musiken och operan är verkligen ovanligt omväxlande för att vara barock-opera. Dessutom är ariorna korta och recitativen allt annat än torra. Även orkesterns små korta mellanspel är varierade med lekfull instrumentation. Det blir aldrig långtråkigt som barockopera kan bli i bland. Tvärtom ger det mersmak. 

Och partituret, till sist, är skickligt nerbantat från tre timmar till två. Längre hade vi inte klarat av i värmen inne på slottet. Och längre behövs inte för att berätta den här historien. Inte när det görs med den här koncentrationen och omsorgen. 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius.