Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det som händer på scenen stannar på scenen

Karolina Blixt i en karismatisk scen av många. Foto: Maximilian Mellfors
Sara Ribbenstedt. Foto: Maximilian Mellfors
Karolina Blixt. Foto: Maximilian Mellfors
Frosseri med ensemblens manliga sångkvartett. Foto: Maximilian Mellfors

Den här föreställningen har allt man kan begära av en liten kammaropera – nästan.

Gunilla Brodrej ser sommarens opera med Kamraterna i Årsta.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Det är så mycket som är bra med Kamraternas kammaroperaföreställning på Årsta teater i Stockholm. Låt oss börja med att den över huvudtaget finns. Förutsättningarna är usla. Den smala repertoaren, de minimala bidragen, vädret, fotbollen, fan och hans moster.

Men den fria operagruppen Kamraterna stretar oförtrutet vidare för att föra operan närmare folket.

Operan närmare folket

Och de positiva överraskningarna börjar i salongen där man byggt över publikraderna med ett golv och spelar på en sorts catwalk som går tvärs över rummet med gradänger på vardera sidan. I ena änden av den avlånga scenen finns en röd ridå. Retrokänslan i de varmvita ljuskäglorna. Det här är ett utmärkt upplägg där publiken inte har en chans att komma undan. Min plats är precis bakom den ena pianisten Anna Christenssons rygg, vilket gör att jag kan kasta ett öga i noterna då och då. Det är härligt att få vara så nära hennes musikalitet. Hon och Karin Haglund spelar så suveränt på var sin sida av catwalken att man nästan inte behöver sakna orkestern i denna version för två flyglar. 

Både scenografi och kostym signalerar cabaret och dekadens vilket passar bra både för Stravinskys "Räven" och Brecht/Weils "De sju dödssynderna". Den första är en fabel och den andra en moralitet och sjungen balett som man kan slå ihop under rubriken "djuriska drifter" för båda är för korta för att framföras för sig. 

Blodigt maskspel

Stravinskys "Räven" framförs av fyra förträffliga manliga sångare, William Davis Lind, Wiktor Sundqvist, Linus Flogell, och Michael Schmidberger. Iförda kostymer och cykelhjälmar med djuröron får man känslan av ett obehagligt manligt sällskap som framför ett rituellt och blodigt maskspel för sitt höga nöjes skull. När sedan den karismatiska mezzosopranen Karolina Blixt, och dansaren Sara Ribbenstedt dyker upp efter paus är det som om två allvarliga figurer har lösgjort sig från vita dukens stumfilm. 

Systrarna Anna 1 och Anna 2 är ute i världen för att tjäna ihop pengar, och tvingas under denna resa hantera de sju dödssynderna. 

 

LÄS MER – Lars Sjöberg: Recension av "De sju dödssynderna" på Göteborgsoperan

 

Så långt är allt som det ska. Sången betvingar, dansen likaså. Ensemblen är hängiven och fokuserad. Allt är nära. Alla är bra. Heja Kamraterna!

Ändå. Jag saknar berättelsen. En tolkning. Texten går inte fram. Det är helt enkelt lite kryptiskt alltsammans. Man får liksom anstränga sig för att uppleva nåt. I en scen får Anna 2 rådet av Anna 1 att kontrollera sin vrede om hon ska lyckas i filmbranschen. Då bränner det till, helt kort.

Man kan njuta kopiöst av det rent musikaliska, pianisternas virtuositet och rytm, men det mesta som händer på scenen stannar på scenen. Och det var väl inte meningen.

 

Opera

Räven av Igor Stravinsky

De sju dödssynderna av Kurt Weil

Regi​ Dan Turdén

Musikalisk ledning Anna Christensson

Koreografi Sara Ribbenstedt

Scenografi Dan Turdén och Per Wittsäter

Kostym Maria Peterson

Ljus Niclas Lindgren

Produktion Dan Turdén och Jonas Dillner

Årsta teater, Stockholm

Speltid 1.20 t.

Gunilla Brodrej är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler texter HÄR. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!