Detta är precis vad jag menar att opera ska vara

OPERA | RECENSION. Det finns en föreställning om att opera är någonting spektakulärt och extravagant. Att opera per definition är vansinne. Det finns även en föreställning om att operakonsten först och främst handlar om sångkonst och att denna sångkonst kan verka helt oberoende av sammanhang. Det räcker att stoppa in sångarna i de stora operahusens lyxiga paket av italiensk romantisk opera så ordnar sig det andra automatiskt. Solisterna kan bytas ut efter hand. 

Alla lyser

Sedan går man och ser "Rucklarens väg" (1951) av Igor Stravinsky på Göteborgs konserthus och vad den kanadensiska sopranen och dirigenten Barbara Hannigan har åstadkommit med sina handplockade solister, Göteborgs symfoniker och en svart låda. Tre föreställningar, det är allt innan de drar vidare i världen till en ny orkester och ett nytt konserthus. Ändå är detta vad jag kallar riktig opera. Unga sångare från hela Europa har gjort audition för dessa roller. Ingen av dem är en så kallad “världssångare”. Men alla lyser med en specifik glans. 

Sopranen Aphrodite Patoulidou som en sällsynt stark och underbar Anne Truelove, tenoren William Morgan, fullkomligt övertygande som den alltmer nedbrutne rumlaren Tom vars inre resa detta är. Mezzon Kate Howden som Baba the Turk med stort mänskligt djup åt denna roll som ofta blir en karikatyr. Och barytonen John Taylor Ward som djävulen själv Nick Shadow, plastisk, ormlik, svårgripbar. Erik Rosenius förvandlingskonster i sina tre roller och Ziad Nehmes speedade auktionsförrättare icke att förglömma. Alla är på scenen hela tiden i Linus Fellboms koncentrerade regi.

Öppen eld

Stravinskys neoklassicism sprakar som öppen eld från Göteborgs symfoniker, de impressionistiska partierna glänser, de rytmiska avsnitten får konserthuset att spritta i träkroppen. När William Morgan sjunger “Love too frequently betrayed”, redan totalt vilse i Londons horhus, är det med äkta sorg i rösten. Bra skådespelare gråter riktiga tårar och det här är den vokala motsvarigheten. Hans röst innehåller så mycket existentiellt vemod att den tycks omfatta alla oss andra. Och när Patoulidou sjunger den berömda scenen "No word from Tom" fortsätter tårarna strömma – längs mina kinder. Därför att vi är med henne, inifrån och ut. Upp mot den högsta svåraste tonen, som en projektil i en mörk rymd av ovisshet. Eller bort mot Tom som lämnat henne, hopplöst och för evigt snärjd av Nick Shadow. 

Jag vill också säga något om kören, Göteborgs symfonikers vokalensemble, enastående närvaro, underbar klang, fantastiskt bett i diktion. Samt Anna Ardelius kostym, odefinierbar i tid, alla utom Tom i hellånga svarta kjoltyg. Scenografin, den öppnade svarta lådan där Nick Shadow är fastkedjad. Linus Fellboms dova, fuktiga, effektiva ljus.

Och – sist men inte minst – Barbara Hannigan, vars ande, estetik, musikalitet och energi präglar hela uppsättningen. Det här är hennes första opera i rollen som dirigent och viljan som alla i denna uppsättning utstrålar går inte att ta miste på. Operakonsten står inte stilla. Den kanske inte rör sig framåt, men går den på djupet som här, och med så förhållandevis enkla medel som en svart låda, kan den överleva.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Det gästas av Gunilla Brodrej och Maria Brander som analyserar tv-succén "Vår tid är nu". Tv-programmet finns också som podcast.