Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den här musiken spelar roll för en helt annan publik

Kalle Kuusava framför Kungliga filharmonikerna Till höger Rony Barrak samt förste konsertmästare Andrej Power. Foto: Håkan Larsson

Faktum är att det är nåt fint med att Filharmonikerna spelar Final fantasy.

Gunilla Brodrej går på spelmusikkonsert på Stockholms konserthus.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONSERT | RECENSION. Det var fullt på Stockholms konserthus i lördags. Publiken såg annorlunda ut. Inga silverryggar överhuvudtaget. Inga mobiltelefoner störde. Ja, gamlingar, ni behöver skärpa er beträffande detta. Stänga av eller sätta på flygplansläge. Annars vore det mig fjärran att underkänna den äldre publiken, jag tillhör den själv. Leve abonnemangspubliken som troget går på varenda konsert oavsett program. Men i lördags var de inte där och jag kan rapportera att det var härligt att uppleva en konsert tillsammans med denna oerhört uppmärksamma unga publik.

Repertoaren var spelmusik från olika upplagor av dataspelet "Final fantasy". 

Jag har dessvärre usel koll på spel. Min brorsson fick till exempel förklara för mig varför tubaisten drog på sig ett gult fågelhuvud i extranumret (de rider på gula fåglar i spelet). Men jag kan en del om musik.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Martin Fröst tar av sig skorna – medge att det känns skönt

 

Det var elva år sedan jag var på en spelmusikkonsert första gången och det var just tillsammans med min brorsson, som var bra mycket yngre då och hade extremt bra koll på tv-spel. Ja, det var svårt att få honom att göra annat. Det vore kanske att ta i att påstå att den konserten förändrade hans liv. Men kanske hade han inte börjat spela fiol och lärt sig komponera om det inte varit för att han hade hört från sitt favoritspel framföras av 100 musiker. Jag föreställer mig att det var som att se en väldigt bekant pennteckning, fyllas med färg och börja röra på sig. 

Torftiga ljudspår

Man kan ha en massa synpunkter på den här musiken. Att den är eklektisk. Låter specifikt som den långsamma satsen i Brahms tredje symfoni, låter ryskt, låter franskt, låter som Hollywoods filmmusik på 1960-talet. Arrangörerna gör naturligtvis ett jättejobb. Musikerna kanske till och med tycker att det är tråkigt att spela den (det hördes i så fall inte). Kritikerna att det är för låg verkshöjd ( de var inte där). Jag har själv hört till dem som har sågat genren. Men då ska man lyssna en stund på ljudspåren som den här musiken är sprungen ifrån. Föreställa sig melodierna så som de kan låta i gamla datorer och synthesizers. 

Och det går inte att komma ifrån att orkestermusiken som kommer från Konserthusets podie den här kvällen är underhållande, underbar och – när darbukavirtuosen Rony Barak tar plats längst fram i sista stycket – helt och hållet unik.

 

Konsert

Symphonic memories

Yoko Shimomura Final fantasy XV-svit 

(uruppförande) 

Nobuo Uematsu Final Fantasy VI – Symphonic Poem: Born with the Gift of Magic 

Nobuo Uematsu Final Fantasy VIII – Mono no aware 

Yasunori Mitsuda Chrono trigger/Chrono cross – Chronos suite 

Arrangemang Roger Wanamo och Jonne Valtonen

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent Kalle Kuusava

Darbouka solist Rony Barrak 

Stockholms konserthus

Konserthuset Play

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!