Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Debussy är en fulare fisk än den beryktade Schönberg

Claude Debussy (1862-1918) i Pourville, Frankrike, sommaren 1904. Foto: / IBL/LEBRECHT
Claude Debussy (1862-1918), fransk tonsättare, framför sitt hus i på Avenue du Bois. Paris (XVIth arrondissement), 1910.Foto: / ROGER-VIOLLET/IBL
Foto: FINE ART IMAGES / IBL
Foto: ANNA HÅLLAMS

Tonsättaren Claude Debussy välkomnade öronen till en ny klangvärld.

Lars Sjöberg skriver om den populäre impressionisten 100 år efter hans död.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | DEBUSSY. För att skapa musik behövs det minst två ingredienser av tre: tonhöjd, klangfärg och rytm. Att även harmonik skulle ingå i grundsortimentet är en omhuldad myt, vårdad av våra västerländska öron under så lång invänjningsperiod att den nästan börjat övergå i sanning. Den som har vuxit upp med femtoniga eller indiska skalor associerar inte omedelbart en vändning från dur till moll som en mörk molnskugga eller ett omslag till dur som en lättnadens suck. 

Eller också – för vi har till och med hunnit tillägna oss lite ironiskt lyssnande – kan moll få en anstrykning av tapper heroism och en vändning i dur liksom blända oss med outhärdligt smärtsam insikt, som så ofta hos Schubert, i "Winterreise" och stråkkvintetten. Träffar vi på en oackompanjerad melodi så nog harmoniserar vi den automatiskt och omedvetet i huvudet. Vi kanske inte vet att vi hör ett dominantseptimackord på väg mot tonikan eller kan definiera alla spännande vägar ut från ett rymningsbenäget ”dim-ackord”. Men vi hör och begriper alltihop ändå, inte minst nu i mellotider.

Munkarna började

Någon i den äldre medeltidens ”Notre Dame-skola” lät munkkören lägga på en självständig extrastämma i morgonvespern och öppnade fördämningarna till en syndaflod av flerstämmighet. Jean-Philippe Rameau förlänade på 1720-talet dur- och mollskalan ett försteg framför de äldre ”modala” kyrkotonarterna som inte bjöd på tillräckliga känslokryddor. Och det var Claude Debussy, död på dagen för 100 år sedan, som saboterade alltsammans med att låta harmoniken få självständighet utan nödvändig förbindelse med etablerade regler för stämföring och kontrapunkt.

Barnen blir förvirrade

Visst skall ett G7 leda till C, annars blir förskolepersonalen och barnen lika förvirrade. Men om man nu, som Debussy gör, i stället stannar vid G7 och bara avlyssnar ackordet som en egen färg för att sedan låta det följas av nya färger i A7 och H7? På det sättet kan man inte kompa visa eller skriva fuga, men man kan välkomna öronen till en ny klangvärld. Ackord blir färgklickar av det slag som impressionismens målare öppnat för våra ögon. Inga sammanhang skrivs oss på näsan som i en Beethoven-symfoni eller en Wagner-opera. Allt får vi utröna på egen hand med fantasins hjälp. Debussys pianopreludium "Den sjunkna katedralen" erbjuder ett enkelt och samtidigt raffinerat prov på nyvinklat lyssnande . Och sitt allra vackraste pianostycke kallade han ”Hommage à Rameau”, fast barocktonsättaren Rameau inte i sina vildaste fantasier hade kunnat tänka sig slika ackordkombinationer.

Funktionsharmonik

Som sabotör av två seklers utveckling av så kallade funktionsharmonik, där tonarter samordnats i bestämda släktrelationer, är Debussy en ännu fulare fisk än den beryktade modernisten Arnold Schönberg. Atonalitet och tolvton är bara konsekvenser av romantikens allt mera uttänjda harmonik, och det finns takter redan hos senromantikerna Franz Liszt och Richard Wagner som är oemottagliga för harmonisk analys. Men Debussy hamnade aldrig i atonalitet eller tolvton utan gav tonerna fritt spelrum inom flera skilda ramar. Men passioner i dur och moll undvek han konsekvent. 

Hellre plockade han fram den pentatoniska skalan, som finns i folkmusik världen över, han kunde experimentera med heltonskala som gärna målar öde hav och strilande regn, han kunde sudda till alla konturer med att spela på pianots svarta tangenter med ena handen och på de vita med den andra, han återgick gärna till gamla kyrkotonarterna, de ”modi” som med sitt svala vemod (tänk "Den signade dag" eller "Eleanor Rigby") tycktes öppna ett fönster till frisk luft under 1900-talets första decennier. Vem bryr sig i våra dagar om hans samtida kollega Aleksander Skrjabin med sitt en gång så berömda ”mystiska ackord”? Det var det enda han skapade. Debussy var klok nog att inte lägga alla ägg i samma korg.

 

Lyssna på Debussy

Förspel till en fauns eftermiddag. Musiken med sitt inledande trolska flöjtsolo har ni nog hört förut och vet att det tål att höras igen.

Pelléas och Mélisande. Debussys enda fullbordade opera och en av genrens tio-i-topp. Sönderslitande tragiskt kärleksdrama.

La Mer. Debussy som marinmålare med saftiga penseldrag.

Preludier för piano, 2 böcker. En något ojämn kollektion om tjugofyra stycken men en fascinerande provkarta på alla Debussys uttrycksmedel.

Jeux. Ett av Debussys mest fascinerande orkesterpartitur, som tyvärr hamnade något i skuggan av Stravinskys Våroffer.

Clair de lune. Månskensdrömmen som blivit mångas första möte med Debussy.

 

 

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida. Läs fler texter här.