Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De spelar livsbejakande musik under dödshot

På torsdag får Aghanistans nationella musikinstitut årets polarpris.

Lasse Bengtsson har bott i landet och tror att priset kan göra skillnad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

POLARPRISET | KOMMENTAR. Det finns pristagare och det finns pristagare. Jag hoppas att Metallica – mitt i all berömmelse – gläds åtminstone lite åt Polarpriset. Även om det inte förändrar något grundläggande för dem.

Vad gäller årets andra, eller kanske till och med första pristagare är saken en helt annan. Där handlar det nämligen om musik med livet som insats. Just så. Årets pristagare vet allt om det. 

Jag utgår från att den svenska terrorpolisen är medveten om gästens dignitet.

Bodde i Afghanistan

Under åren jag jobbade och bodde i Afghanistan, 2010-2012, blev det gradvis ännu värre för musiken. Talibanerna och andra medeltidsdyrkande sammanslutningar sprängde musikaffärer i luften i parti och minut. Ja, inte bara affärerna, utan också kunderna som kommit dit med sina magra besparingar för att köpa ett kassettband eller en Cd med någon svängande favoritartist. Talibanerna såg – och det har inte ändrats i dag – den livsbejakande musiken och musikälskarna som ett hot. Något subversivt, som pekar mot framtiden och som till och med på sikt kanske kan få afghanska kvinnor och män att dansa med varandra igen. Utan burka. Som man gjorde i Kabul, ”Asiens Paris”, så sent som på 70-talet.

Bara religiös musik

Istället vill talibanerna förbjuda all musik som inte är strikt religiös. Entonigt mässande, som på IS vedervärdigt suggestiva propagandavideor. 

Till det mässandet fortsätter nu talibanerna sitt långsamma, tålmodiga avancemang i Afghanistan enligt den gamla devisen ”Ni har klockorna – vi har tiden”. Inför eventuella kommande uppgörelser och regeringsförhandlingar med dem finns tydliga tecken på en anpassning vad gäller samhällets öppenhet. Tv-program förbjuds, brudklänningar får inte vara utmanande, musiken kläms åt. En talibanisering i förväg.

Årets pristagare, Dr Ahmad Sarmast, grundare av Anim, Afghanistan National Institute of Music, var för tre år sedan mycket nära att bli ytterligare ett av offren för talibanernas musik- och kulturhat. Under en konsert med hans symfoniorkester i det vackra Franska kulturinstitutet i Kabul, satt Sarmast på första raden när en självmordsbombare några stolar bort utlöste sin sprängladdning. Explosionen var enorm, Sarmast slogs medvetslös och träffades av elva metallskärvor i huvudet. När dånet tystnat och röken skingrats var mannen som bokstavligen vigt sitt liv åt musiken helt döv. Badande i blod.

Riktad attack

Talibanerna meddelade senare att attacken var riktad direkt mot honom. De hade medvetet skickat en ung bombare.

Ahmad Sarmast flögs till Australien för operationer. Hans hörsel återvände delvis, men den är fortfarande begränsad. Explosionen återkommer till honom nattetid. Han har beskrivit sitt hörande som om en stor symfoniorkester spelar högt och falskt i båda öronen. Men efter att kirurgerna lyckats få bort splittret från hans skalle kan han nu urskilja enskilda instrument igen och uppskatta att lyssna på en stor orkester.

Många av Sarmasts elever på Musikinstitutet traumatiserades svårt efter attentatet. De fick en isande påminnelse om priset för att vilja ägna sig åt musik i ett land där talibanerna rycker fram.

Ahmad Sarmast själv har bara blivit mer beslutsam. Han väljer att bygga ett nytt konserthus, bygga ut boendet för kvinnliga elever – samtidigt med ett nytt skyddsrum.

Flickor utan huvudduk

Årets Polarpristagare är unikt modig och hängiven. Jag har själv besökt hans musikinstitut och lyssnat till hans orkester. Insatsen sträcker sig långt ifrån bara till kulturen utan ända in i framtiden. När jag var på konsert spelade gatubarn och flickor utan huvudduk i samma orkester. I Institutets riktlinjer ingår också en satsning på särskilt utsatta ungdomar.

Man kan, en smula förenklat, säga att det 2018 pågår en kamp mellan medeltid och framtid i Afghanistan. En kamp mellan dem som vill spränga musikaffärerna och kulturen i luften – och dem som vill utöva den, dansa till den och glädjas åt den.

Dr Ahmad Sarmast står på livsglädjens och framtidens sida.

Priset till honom är viktigt för ett av jordens mest krigsplågade länder.

Så håll musiken i gång, så länge du kan.

 

AV LASSE BENGTSSON

Lasse Bengtsson är journalist och fotograf. 

Ikväll samtalar han med Dr Ahmad Sarmast på CFHILL i Stockholm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!