Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Han tar av sig skorna – medge att det känns skönt

Martin Fröst framför Kungliga filharmonikerna. Foto: Copyright © Jan-Olav Wedin, All Rights Reserved.
Virpi Pahkinen. Foto: Copyright © Jan-Olav Wedin, All Rights Reserved.

I "Retropia" är Martin Fröst presentatör, dirigent och solist.

Gunilla Brodrej ser och hör den tredje av hans ovanliga konserter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONSERT | RECENSION. Det behövs inte mycket för att bryta mot den klassiska konsertnormen. Det är helt enkelt otroligt tacksamt. Det konstiga är att så få försöker, bortsett från den ihärdige förnyaren då, klarinettisten och dirigenten Martin Fröst som i går avslutade sin trilogi oväntade konsertkombinationer med "Retropia" i Stockholms konserthus. Och han tar i, barfota i asymmetrisk frack.

Först skapade han den dansanta konserten "Dollhouse" 2013 i samarbete med Kungliga filharmonikerna, sedan "Genesis" 2015 då styckena avlöste varandra sömlöst. Och sista var alltså "Retropia" i går, ett tillbakablickande bokslut och existentiell nollpunkt. Konserterna handlar om att finna nya former för att sätta samman och presentera musiken. Skapa en ny nivå av förhöjning, om man så vill genom noggranna val av ljus, rörelsemönster, manus, kostym och teknik. 

I går gjorde Jesper Nordins uppfinning "gestrument" att Fröst kunde leda en virtuell orkester genom sina gester. Dirigenten som rockstjärna. Det lät bokstavligen när han svängde på armen. Jag tyckte inte att just det elementet adderade särskilt mycket till upplevelsen. 

Desto mer imponerad blev jag av stycket som Martin Fröst skrivit tillsammans med sin bror Göran, "Nomadia", ett associativt verk som tog publiken med på en fascinerande och tyngdlös och tidlös musikalisk resa. Var det då orkestern sjöng? Jag älskar när orkestern sjunger. 

Jacob Mühlrads "Angelus novus" klingade som ett ovanligt intressant arrangemang av Hans Ek, och då ska alla veta att Hans Ek är en skicklig arrangör. Men det tog slut innan det riktigt hade börjat.

Sällsam symbios

Dans har varit ett genomgående tema i Frösts nyskapande konsertserie och i går skedde det genom Virpi Pahkinens solokoreografi till uruppförandet av Victoria Borisova-Ollas "Exodus: Departure" för soloklarinett. Musik och kropp i sällsam dialog och symbios. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Borisova-Ollas vampyropera är en hänförande scenshow

 

Tematiskt handlade det om passager mellan nu och då, klang och kropp, lögn och sanning. Det var fint när Fröst pratade om vikten av att vara varsamma när vi beskriver varandra. Som exempel tog han den misogyna musikhistorien. Sekelskiftets musikhistoriker vässade ju sina historier rätt rejält. De fabricerade fakta som med tiden togs för sanningar. Som att Wolfgang Mozarts fru Konstanze var ful, otrogen och opålitlig. 

Ryser av obehag

Jag känner igen det där och ryser av obehag. Sånt där har man ju läst. Då, i början av konserten, är Frösts mellansnack sprirituella, roliga och oväntade. Och uvertyren till "Figaros bröllop" har sällan låtit så inspirerad som när Kungliga Filharmonikerna svirrar i gång den. Även Beethovens fyra, särskilt yttersatserna, får ett alldeles särskilt sorts liv med Fröst på pulten. För några ögonblick upphör avståndet mellan nu och då. Men sedan efter pausen vill jag inte ha mer snack. 

Ändå. Applåd. För modet, konsekvensen och kompromisslösheten. Jag blir överraskad. Och det är inte varje dag.

 

Konsert

Retrotopia

Wolfgang Amadeus Mozart Uvertyr till Figaros bröllop  

Ludwig van Beethoven Symfoni nr 4 

Victoria Borisova-Ollas Exodus för soloklarinett (uruppförande)

Jacob Mühlrad Angelus novus 

Göran Fröst/Martin Fröst Nomadia för klarinett och kammarorkester 

Jesper Nordin Emerge för klarinett, orkester och gestrument 

Kungliga Filharmonikerna

Dirigent och solist Martin Fröst

Koreografi Virpi Pahkinen 

Ljusdesign Linus Fellbom 

Stockholms konserthus

Även lördag och Konserthuset Play

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!