Primadonnan tvingas dela scen med vulgär showgirl

Foto: Foto Kungliga Operan/Nils Emil Nylan
Foto: Foto Kungliga Operan/Nils Emil Nylan
Foto: Foto Kungliga Operan/Nils Emil Nylan
Ariadne på Naxos. Christina Nilsson.
Foto: Foto Kungliga Operan/Nils Emil Nylan
Ur ”Ariadne på Naxos”.
Foto: Kungliga Operan/Nils Emil Nylander

Richard Strauss metaopera ”Ariadne på Naxos” har haft premiär på Kungliga Operan.
Axel Englund ser en föreställning där underhållning får krocka med högstämd konst.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Det handlar om ett enkelt och oerhört livsproblem, nämligen troheten. Hålla fast vid det förlorade, envisas för evigt, ända in i döden – eller i stället leva, gå vidare, komma över, förvandla sig”. Så beskrev Hugo von Hofmannsthal sitt libretto ”Ariadne på Naxos” för Richard Strauss, som behövde lirkas lite med innan han gillade idén. Resultatet blev deras tredje opera, som just haft nypremiär på Kungliga Operan i regi av norska Katharina Jakhelln Semb. Stycket gestaltar den levande förvandlingen som ömsesidig: ett möte äger rum och efteråt är ingenting desamma.

Det sker till exempel i krocken mellan underhållning och högstämd konst. ”Ariadne” är en metaopera som iscensätter en iscensättning: Kompositören (Johanna Rudström) är utom sig för att den rike wienare som beställt hans tragiska opera vill att den ska följas av en commedia dell’arte-föreställning. ”Livets mysterium närmar sig dem”, rasar han, ”och så beställer de ett stycke apkonster!”. Och värre blir det. Precis när ridån ska gå upp meddelas det att mecenaten ändrat sig: tragedin och komedin ska spelas samtidigt på scenen.

Vid denna skräll sätts huset i gungning, och taklampan svänger hotfullt fram och tillbaka. Musikläraren (Ola Eliasson) går upp i limningen, liksom Primadonnan (Christina Nilsson) som tvingas dela scen med en vulgär showgirl som Zerbinetta (Sofie Asplund). Men Kompositören glömmer sina ideal när Zerbinetta slår på charmen: han släpper på troheten mot sin vision, går vidare och förvandlas – liksom hans storslagna tragedi ”Ariadne”, vars öde ö plötsligt befolkas av spexare och improvisatörer. 

I själva operan, som uppförs efter paus, längtar Ariadne efter döden. Hon har räddat Kung Theseus med det garnnystan som lett honom ut ur Minotauros labyrint, varefter han seglat bort och lämnat henne ensam på Naxos. Nu är hon den oföränderliga trohetens röst, som hellre dör än älskar någon annan, medan Zerbinetta och hennes trupp hoppar in och förespråkar lättsam promiskuitet: glöm och gå vidare, det finns alltid flera fiskar i Egeiska havet.

...rösten som öppnar sig och sväller tills den sänder skälvningar genom lyssnarkroppen...

Alan Gilbert leder hovkapellet genom Strauss komplexa men ofta kammarmusikaliskt transparanta partitur. Ibland blir intonationen bland blåsarna lite väl ungefärlig, men musiken lever ändå: fraseringarna är plastiska och uttrycksfulla, och när orkestern kastar sig ut i Strauss mest extravaganta expressivitet blir det riktigt ljuvligt. Nilsson gör en stark Ariadne och vid kulmen på den stora arian ”Es gibt ein Reich”, levererar hon ett av de där ögonblicken som operaälskare så febrilt jagar: rösten som öppnar sig och sväller tills den sänder skälvningar genom lyssnarkroppen, inifrån maggropen och ut genom huden. 

Men operans paradroll är Zerbinetta, ett skyhögt sopranparti med halsbrytande vokalakrobatik som dessutom måste verka lätt. Asplund är för det mesta strålande: det koketta komedispelet är klockrent, och hennes livligt elastiska koloraturer drar ner spontana applådsalvor. Som i sista delen av Zerbinettas stora aria, ett rondo med en trallig vismelodi ur vilken helvilda koloraturer blommar ut i diverse tonarter. Flackandet är en del av budskapet: Zerbinetta sjunger om sina många älskare, alla så olika, men alla och envar en gud som förvandlat henne.

Regimässigt tycks det ibland handfallet och vill inte hänga ihop; man går omkring lite planlöst och slår ut med armarna när man är upprörd. Scenografin har också en del kitschiga inslag, som när jättelika närbilder på sångarna projiceras mot fonden (brrr). Samtidigt gör styckets blandning av buskis och upphöjdhet att allt verkar halvt avsett – kanske är det meningen att Nilssons ansikte, som fyller stjärnhimlen över Naxos, får en molnsky som lösskägg? Andra saker är i alla fall också förstorade, som den väldiga svarta stickning som Ariadne pysslar med. Ett nystan stort som en pilatesboll blir den tvinnade navelsträngen som binder henne vid det förflutna, som en massiv klump av emotionellt bagage mitt på scenen.

Hur slutar det då? Ariadne kastar sig i armarna på Bacchus (Michael Weinius), som hon tror är dödens budbärare, han blir till gud och hon blir förälskad igen. Medan Nilsson ger röst åt pånyttfödelsen hör vi en variation på Zerbinettas rondomotiv i träblåset, som en påminnelse om trolöshetscredot: varje ny älskare blir till en gud. Den muntra melodin får nytt djup när den vävs in i en svällande lyrisk final, medan Jakhelln Semb låter Kompositören och Zerbinetta smita i väg bakom scenen, också de öppna för att förändras tillsammans.

Det ömsesidiga mötets förvandling är en knivskarp bild för operan som levande konstart, central för ”Ariadne på Naxos” utstuderade självreflektion. Genom operakonsten transformerar ord och musik varandra; båda blir något annat än de var i sin ensamhet. Om stjärnorna står rätt sker detsamma i mötet mellan verk och regi, mellan publik och skådespel. Riktigt dithän når kanske inte Kungliga Operan den här gången. Men publiken får, trolöst som Zerbinetta, rycka på axlarna och gå vidare med sin kärlek till nästa föreställning.


OPERA

ARIADNE PÅ NAXOS

Av Richard Strauss (musik) och Hugo von Hofmannstahl (text)

Regi Katharina Jakhelln Semb

Dirigent Alan Gilbert / Vincenzo Milletari

Med Christina Nilsson, Andreas T Olsson, Mikael Weinius, Sofie Asplund, Johanna Rudström, Ola Eliasson med flera

Musik Richard Strauss

Kungliga Hovkapellet

Kungliga Operan

Speltid 2. 35 t.


Av Axel Englund

Axel Englund är kritiker på Expressens kultursida och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020).