Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Beethovens musik blev unik tack vare dövheten

Konserthusets byst av Beethoven.Foto: ROBBAN ANDERSSON

I år firas Beethovens 250-årsjubileum. Han mötte ett hjärtslitande öde för en tonsättare.

Lars Sjöberg skriver om dövheten som förutsättning för skapandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. När jag i min ungdom satt och tampades med Beethovens Waldsteinsonat, hävdade en yngre familjemedlem med bestämdhet att jag spelade Tåget kommer, med vissla och allt.

Illusionen var ganska träffsäker, det medger jag. Och att Waldsteinsonaten var ett tjugotal år äldre än den första järnvägen var heller ingenting man behövde fästa så stort avseende vid. Beethoven var inte den som brydde sig om ifall något existerat på hans tid eller ej. Det enda motargument jag kunde komma på var i så fall att Beethoven inte brukade komponera något han sett eller hört, bara vad han själv kände och upplevde. Och om järnvägståg existerat sonatens år 1805 hade han nog uppfattat framfartens själva rytm men visslan hade visslat för döva öron. 

https://open.spotify.com/track/6s5ya9sR01IunU0Z4aRmGX?si=F7rGpOlrQx24TjBnBi8WWw

Ändå undrar jag om han inte fyra år tidigare komponerat något han trodde sig ha hört. 1801 skriver han en trevlig pianosonat i Ass-dur där han som tredje sats inflikar en sorgmarsch ”sulla morte d’un eroe”, över en hjältes död alltså. Vilken hjälte det rör sig om förtäljer inte historien, och inte hade Beethoven lagt två strån i kors för att ta reda på det. Vad han här komponerat är bara något som inspirerat till ett kontrasterande inslag i en annars sällskaplig idyll, nämligen själva ljudet av en sorgeprocession nere på gatan, en klangbild, ett läte. Det är, som Heidenstam skulle uttrycka det, ”förstämda trummor och tubor i moll”, det är högtidlig rytm, mullrande pukor och uppstickande trumpetsignaler.

Det hjärtslitande ”Heiligenstadt-testamentet” där han för sina bröder vittnar om sitt ohyggliga öde – att som 30-årig tonsättare i början av sin karriär ha börjat förlora hörseln!

Men där finns ingen melodi. 

Visst förflyttar sig mellanstämmorna emellanåt, men inte tillnärmelsevis till något som kan liknas vid den förkrossande melodiska intensiteten i Beethovens ”riktiga” sorgmarsch, den i Eroicasymfonin fyra år senare. Det fanns säkert en överstämma i träblåset någonstans. Men Beethoven hörde den inte. Hade han gjort det, hade musiken säkert inte varit lika intressant, bara en sorgmarsch bland de många över Napoleonkrigens fallna hjältar. Det dova, kompakta ”soundet” var det som skulle ge Ass-dursonaten en tankeväckande ass-mollskugga. Sedan tar det glada slutrondot vid med mycken fingerbriljans och en nypa Beethovenilska som krydda. Glömd är den döde hjälten.

https://open.spotify.com/track/7GFh3Y7g3xYBpQAarKYlpT?si=ZbaHor1fRRKFGsz0WzBVMQ

Beethovens elev och vän Ferdinand Ries berättar om ett tillfälle från 1801-02 så där om hur han uppmärksammar Beethoven på ljudet av en flöjt, som denne trots ihärdigt skärpta öron ändå inte kan uppfatta. 1802 skriver så Beethoven det hjärtslitande ”Heiligenstadt-testamentet” där han för sina bröder vittnar om sitt ohyggliga öde – att som 30-årig tonsättare i början av sin karriär ha börjat förlora hörseln! Hade sorgmarschsonaten tillkommit medan han bara upplevt frånvaron av blåsarensemblens övre register som en spännande klangnyans? Fjorton år senare, när Beethoven till Wienkongressen komponerar scenmusik till skådespelet över den fallna hjältinnan Leonore Prohaska kommer Ass-dursonatens sorgmarsch till heders igen. Men nu är den ganska fantasilöst instrumenterad för en teateranpassad mindre symfoniorkester, utan trumpeter och tromboner och med stråktremolon i stället för pianooriginalets effektfullt imiterade trumvirvlar. Och fortfarande lika omelodisk.

https://open.spotify.com/track/44qZGERCuyZCfys1t6Tor3?si=4ttG7I7UTpSWzBZlu5mYuw

Om vi nu närmare studerar dövhetens inverkan på Beethoven, noterar vi att det är just den som skapar själva Beethovengestalten. Han tvingas vända sig inåt sig själv, han missar mycket av omvärlden men han slipper också en hel del. Kan vi tänka oss en Beethoven som liknöjt fortsätter komponera och spela i tidens stil? Då hade han hamnat precis där hans stora samtida kolleger Spohr och Hummel nu befinner sig. Praktiskt taget ingenstans.

Då ser vi hellre 1820-talets Beethoven framför oss, han sitter där i en obeskrivbar röra, avspänt saligt komponerande sina sista stråkkvartetter, förmodligen lätt alkoholiserad. Och kanske dyker där upp två söta flickor och hälsar på, för de skall repetera sopran- och alt-solona i hans stora mässa och nionde symfoni och flirtar pikant med Beethoven i de ”konversationshäften” genom vilka vi effektivt kan studera hans sociala relationer.

Det är tack vare dövheten vi inte bara vet avslöjande mer om Beethoven än om exempelvis Mozart och Schubert. Det är också tack vare den han fick sin överväldigande personlighet. Och kanske hör vi i Ass-dursonatens dova övertonsfattiga sorgmarsch det första tecknet på att han inte skulle gå samma väg som alla andra. 

 

 

Lars Sjöberg är musikkritiker på Expressen Kultur.