Akademien träder fram som gestalter i en feberdröm

RECENSION. En vanlig uppfattning bland samtidens operaskapare är att vad som helst som är galet, häpnadsväckande eller snaskigt – oavsett om berättelsen är hämtad från verkligheten eller från fiktionen – är lämpligt stoff att basera en opera på.

 Men det är aldrig handlingen eller ämnet som gör en opera stark, utan gestaltningen av mänskliga relationer, inre konflikter och känslor som publiken kan relatera till. Det, och musik som knockar lyssnaren.

Därför var jag först skeptisk till idén att göra opera av Svenska Akademiens väldokumenterade sammanbrott efter Metoo-hösten 2017. Hur skulle denna nyhetsstory kunna fungera dramaturgiskt? Svaret är: det gör den inte – men det gör inte så mycket.

Tonsättaren Fredrik Österling och librettisten Hanna Höglund har tagit det kloka beslutet att inte försöka förvandla krisen i Akademien till ett allvarligt maktspel, det hade lätt blivit pinsamt. Istället är deras konsertanta opera en handfull scener med lösa konturer, där de komiskt överdrivna rollfigurerna inte så mycket interagerar med varandra som de träder fram som gestalter i en feberdröm med små monologer. När de blir avbrutna, av varandra och av kören, påverkar det visserligen resans riktning, men det har aldrig någon större effekt på rollfigurerna.

Sara Danius, Horace Engdahl, Kristina Lugn, Stig Larsson och Katarina Frostenson är statiska och karikatyrartade. De känns självklara som sådana, nästan som moderna commedia dell’arte-figurer, perfekta i sina begränsningar. ”Makten och härligheten” erbjuder underhållning snarare än psykologiskt djup. Och även om inte allt funkar – när Horace Engdahl ”rappar” i en megafon vill man gömma sig – är det mycket som är fiffigt och kul.

Österling och Höglund har ett fint sinne för detaljer. När Sara Danius plockar fram sin inre snuttefilt, den skånska låtsaspersonen Gittan P Jönsson, börjar Amelia Jakobsson plötsligt sjunga på skånska. Och när kören sjunger om svarta och vita kulor – som Akademien använder i sin ballotering – citerar Österling den klassiska scenen med gjutningen av magiska kulor i Carl Maria von Webers ”Friskytten”.

Österlings tonspråk är kommunikativt, melodiöst och lättillgängligt – nästan chockerande mycket så om man jämför med hans instrumentala kompositioner. Det är uppenbart att denna opera är ägnad att tilltala så många som möjligt. Det är bra, för verket är smalt nog som det är – det handlar om några kändisar från kultureliten, här höjs absolut inte blicken till vad Metoo innebar för samhället i stort. Vilket man får vara tacksam för, politiska krönikor passar inte som operaarior.

Bland sångarna imponerar framför allt Amelia Jakobsson som Sara Danius och Ulrika Tenstam i dubbelrollen som Kristina Lugn och Katarina Frostenson. Helsingborgs Symfoniorkester glänser under Stefan Solyoms ledning. Och att se en konsertant operapremiär livestreamad på nätet går alldeles utmärkt.

Hanna Höglund är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras operan av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, kritiker på Dagens Nyheter.