Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Beyoncé – folkets kämpe eller bara opportunist?

Beyoncé Knowles i ”Black is king”.Foto: TRAVIS MATTHEWS / AP TT NYHETSBYRÅN
Juliet Atto.Foto: Steffi Aluoch.
Foto: RUBA JARADAT / BACKGRID UK TT NYHETSBYRÅN
Foto: RUBA JARADAT / BACKGRID UK TT NYHETSBYRÅN
Foto: RUBA JARADAT / BACKGRID UK TT NYHETSBYRÅN

Med sitt senaste verk skriver Beyoncé sitt kärleksbrev till svarthet.

Juliet Atto lägger märke till problemen med det ambitiösa projektet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När det kommer till Beyoncé krävs det en förmåga att resa på flera tankespår samtidigt. Jag har tidigare nämnt (Expressen Kultur 2 juli), i samband med hennes låt ”Black parade”, den motsägelsefullhet som länge kännetecknat världstjärnans karriär. Är hon folkets kämpe eller en opportunist? Beyoncé låter inte kritiken stoppa hennes svarta parad, som fortsätter med filmen ”Black is king”. Den visuella följeslagaren till hennes senaste album ”The Lion King: The Gift” blev nyligen tillgänglig för en svensk publik via nylanserade streamingtjänsten Disney+. Filmen, som är skriven och regisserad av Beyoncé själv och en rad andra svarta kreatörer, tolkar fritt förra årets nyinspelning av ‘Lejonkungen”. Vi följer en ung prins som förlorar sin väg och hans resa tillbaka hem för att ta sin rättmätiga plats som kung.

Precis som Beyoncés förra visuella album ”Lemonade”, vävs låtarna och berättelsen med poesi från brittisk-somaliska poeten Warsan Shire. Likt sin föregångare är ”Black is king” en fröjd för alla sinnen med musik, dans och mode av säregen klass. Med sitt senaste verk skriver Beyoncé och hennes konstnärliga team ett öppet kärleksbrev till svarthet och uppmanar svarta människor att söka sig till sina afrikanska rötter och historia. 

”...som en snabbspolning genom kulturella uttryck från den afrikanska kontinenten...”

Det gör hon dock inte utan problematik. Projektets skyhöga ambitionsnivå, att på 85 minuter introducera omvärlden till traditioner och en historia som sträcker sig genom årtusenden och tvärs över en kontinent på 54 länder, blir också dess fall. Filmen, som är en samling av musikvideos, känns ofta som en snabbspolning genom kulturella uttryck från den afrikanska kontinenten, sedd genom en amerikansk lins. ”Black is king” handlar mindre om att lyfta afrikansk kultur och mer om att anpassa, paketera och sälja den till en västerländsk publik.

Det vore dock lögn att påstå att Beyoncé endast har kapitalistiska intressen med filmen. Det är uppenbart att hon älskar svarta människor och vill att vi ska älska oss själva genom att se skönheten hos varandra och vår kultur. Däremot så begår hon misstag som många afroamerikaner har en tendens att göra när de försöker återknyta bandet till deras afrikanska arv. Förutom att hon i filmen låter ett fåtal afrikanska länders kulturer och traditioner, främst Nigerias och Sydafrikas, representera hela kontinenten och därmed spä på den homogena föreställningen av den, så målar hon en romantisk bild av Afrikas historia innan kolonialismen som fylld av kungadömen och rikedomar. 

De har fått tro att deras berättelse började på ett slavskepp tvärs över Atlanten, som fastkedjade gods.

Idén om att alla svarta människor härstammar från kungar och drottningar har länge existerat bland stora delar av den afrikanska diasporan, främst hos dem som är ättlingar till förslavade människor och vars afrikanska rötter ligger flera hundra år bort. De har fått tro att deras berättelse började på ett slavskepp tvärs över Atlanten, som fastkedjade gods. Det är då inte konstigt att vilja tro något annat om sina förfäder, något ”mer”. Det är så klart omöjligt för alla med afrikanskt ursprung att komma ifrån kungligheter, och det ska vi inte behöva göra heller för att våra narrativ ska ha ett värde. Kontinenten består fortfarande av rikedomar bortom den västerländska konstruktionen av vad det innebär. I öppningslåten ”Bigger” förklarar Beyoncé detta när hon upprepande sjunger ”you're part of something way bigger. Bigger than you, bigger than we. Bigger than the picture they framed us to see”. 

Fast i ”Black is king” är ingen större än drottningen själv. Sedan hennes tid i Destiny’s Child har Beyoncé som vana att bokstavligen alltid vara i centrum. I filmen tar hon det till en helt ny, nästan absurd, nivå genom att positionera sig själv som en slags afrikansk urmoder som föder svart frigörelse. Det är ingenting jag egentligen stör mig på, det är ju att förvänta vid det här laget – fram tills videon för ”Brown skin girl” kommer. 

https://www.youtube.com/watch?v=vRFS0MYTC1I

Med låten vill Beyoncé, som är av mixad härkomst och har ljusare hudton, hylla svarta kvinnor och flickor av mörkare nyanser. I videon får vi se kända ansikten som Lupita Nyong’o och Naomi Campbell stoltsera med deras mörka skönhet. Istället för att ge plats till dem låten faktiskt handlar om, som hon ändå gör i andra videos, så måste hon inte bara stå bredvid men placera sig själv i centrum av en svarthet som hon själv inte besitter men får poäng för att ”lyfta”.

Det sägs att för mycket press sätts på Beyoncé, betydligt mer än på hennes kolleger. Det är för att hon inte är vilken popartist som helst. Det har hon jobbat alldeles för hårt för att se till att hon inte är. Samtidigt ska det inte förväntas att hon med en film ska förena afrikaner och den afrikanska diasporan. Det ”Black is king” kan göra är att inspirera en till att själv, likt filmens huvudkaraktär, hitta sin väg hem igen och hjälpa nästa generation att inte förlora sin. 

Av Juliet Atto

Juliet Atto är skribent och journalist. 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.