Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Museer ska inte betala marknadshyra

Kungliga Myntkabinettet på sin tidigare adress, Slottsbacken 6. Foto: Ola Myrin/Kungliga myntkabinettet
Carolina Sundell.

Svenska museers verksamhet hotas av höga marknadsanpassade hyror.

Frilansjournalisten Carolina Sundell kritiserar en gammal reform med digra konsekvenser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Under 2019 kommer Kungliga myntkabinettet successivt flytta från sin nuvarande adress på Slottsbacken till vad som sägs vara nya lokaler. Orsaken är att museet inte har råd att betala marknadshyran.

Det är därför missledande att kalla detta för en vanlig flytt – det handlar om en sammanslagning. Myntkabinettet tvingas snart husera hos Historiska museet på Narvavägen. 

Anledningen till att flera museer hotas av höjda hyror beror på hyresregleringen för statens fastigheter som trädde i kraft år 1991 på Carl Bildt-regeringens önskan. Riktlinjer som funnits mellan fastighetsförvaltaren och lokalbrukaren försvann vid denna så kallade reform. Eller låt oss kalla det för vad det var: en avreglering. 

Ombildningen av statens fastighetsförvaltning med efterföljande bolagiseringar ledde till att riktlinjerna försvann, museernas nya hyror skulle sättas och inte särskilt chockerande började marknadsanpassade hyror brukas på de lokaler som ligger i byggnader med kulturhistoriskt värde. ”Vilka hyror, om ens några, bör tas ut för dessa lokaler, och efter vilka principer?”, undrade Roland Andersson, professor emeritus i fastighetsekonomi och Bo Söderberg i en artikel på nationalekonomi.se år 2002.

Marknadstänkandet var inte avsikten

Olle Wästberg arbetade på finansdepartementet när transformationen skedde och skrev under propositionen 1991/92:44. Han biktade sig sent omsider. Det borde varit uppenbart vad som skulle ske när man lämnade Byggnaddsstyrelsens så kallade lokalförsörjningsmonopol och på så vis lät museerna ta på sig kostnadsansvaret för sina lokaler.

Wästberg menar i dag att det inte var menat att det skulle bli marknadsanpassade hyror och skriver i SvD att det med åren ”perverterats in i ett marknadstänkande som inte var avsikten för museerna.”.

Frågan borde ställts på 90-talet: är det någonsin rimligt att använda marknadsekonomiska principer för lokaler som i själva verket saknar marknad? Samma frågeställning torde eka i maktens korridorer i dag.

Uppenbara konsekvenser

Tanken som ligger till grund för statens ägande i detta fall är att tillgodose de primära verksamheterna – det gäller samtliga museer, exempelvis Medelhavsmuseet och Naturhistoriska – med lokaler. En museiledning skall aldrig behöva dra ner på sin verksamhet för att kostnaden av hyran äter av budgeten. 

Museerna får inte hamna i finansiellt obestånd när de ska ägna sig åt det viktiga att tillhandahålla historia och kultur till invånarna. Trots detta kom Finansutskottet i en granskning fram till ”att det inte är lämpligt att påbörda parterna en bestämd hyressättningsmodell”.

Konsekvenserna är i dag alltför uppenbara. Hur många flera museer måste drabbas för att vi ska skrota marknadshyror?

 

Av Carolina Sundell

 

Carolina Sundell är frilansjournalist. I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i en intensiv debatt om Kakabaveh och hedersförtrycket.