Mänsklighetens framtid har aldrig varit så ljus och så mörk som nu. Teknikens framsteg borde göra det lättare att lösa gemensamma problem, inte minst klimatet, men politiken står förlamad inför en stagnerande ekonomi. Tillväxten vacklar fram på ryggen av allt större kreditbubblor. Robotar befriar oss från arbetet i allt snabbare takt, men effekterna fördelas ojämnt.
I stället för global arbetstidsförkortning har vi fått permanent massarbetslöshet och ser hur hela regioner stöts ut ur den formella ekonomin, ner i kåkstäder och flyktingläger
Blotta existensen av en arbetsmarknad har blivit ett nationellt privilegium att skydda med taggtråd. Politikens överordnade mål blir att "skapa jobb", ofta genom att subventionera en lågproduktiv tjänstesektor - vilket är raka motsatsen till att bejaka robotiseringen.
Monopol och skitjobbssubventioner
När samhällets produktivkrafter utvecklats till en viss nivå, hamnar de i motsättning till rådande produktionsförhållanden. Det menade Karl Marx och det menar även Paul Mason, ekonomiredaktör på brittiska Channel 4.
För honom betyder det helt enkelt att digitaliseringen spränger kapitalismens ramar. När arbetstid inte går att mäta och priset på information tenderar mot noll, då upphör marknadsmekanismen att fungera. Resultatet blir en kapitalism som bara håller sig på benen genom monopol, skitjobbssubventioner och triljonstimulanser.
Samtida vänsterklassiker
Visst måste det finnas en väg ut? Denna utväg är ämnet för Paul Masons nya bok "Postcapitalism", som rimligen kommer att bli en samtida vänsterklassiker. Frågan är om vi sett något liknande sedan "Imperiet" av Michael Hardt och Antonio Negri eller Naomi Kleins "No logo" (båda utgivna år 2000) - en teoretisk tegelsten, ett aktivistiskt reportage. Mellan dessa poler rör sig "Postcapitalism".
Paul Mason är en lysande pedagog som drivs av en smittsam nyfikenhet. Bokens första halva består av ett antal sammanbryggande essäer där läsaren får stifta bekantskap med namn som Bogdanov och Schumpeter, Hilferding och Hayek.
Tät och driven sakprosa
Särskilt fängslande är utvikningen om olika sätt att tolka långa vågrörelser i den ekonomiska historien. Alltsammans är knappast nödvändigt som bakgrund till bokens politiska argument, men det är en tät och driven sakprosa som är svår att lägga från sig.
Ett genomgående tema är hur alla ekonomiska modeller - såväl socialistiska som liberala - är historiska produkter med en begränsad hållbarhet. Men just när de betraktas som spillror från det förflutna kan de också användas som speglar för att skymta en möjlig framtid.
Avskaffa tvånget till lönearbete
Kapitalismen övervinns varken genom reformer eller genom revolution, menar Mason, som skisserar en utdragen men djupgående process. Marknaden ska inte avskaffas genom dekret, utan ersättas av spontant framväxande alternativ, till att börja med lokalt och digitalt.
Spjutspetsen utgörs av "Project zero" - en kraftsamling för att automatisera all tillverkning, avskaffa tvånget till lönearbete, låta grundläggande nyttigheter bli gratis samt sluta bränna fossila bränslen. Visionen är medvetet diffus i fråga om statens roll: "Postcapitalism" låter sig läsas anarkistiskt, men också som en förhoppning om en ny, grön socialdemokrati.
Jag blir inte alls lika övertygad när ärkeoptimisten Mason hävdar att vi redan kommit en bra bit på väg och hänvisar till Linux, Firefox och Wikipedia. Exemplen känns futtiga och en smula daterade.
Men barnomsorgen då?
Visserligen visar Mason hur mikroelektronikens landvinningar spiller över på allt fler sektorer i ekonomin. Men mot slutet av boken blir jag allt mer otålig att få höra tankar om hur vi ska organisera barnomsorg, sophantering och jordbruk i det postkapitalistiska samhället.
Nu skulle jag lätt kunna fortsätta att göra långa listor på sådant som jag tycker att Paul Mason missbedömer eller ignorerar. Men det får vänta. För när boken är slut stannar jag mer än gärna i den nyfikna otåligheten i väntan på att få fortsätta samtalet med andra läsare.
Jag är osäker på om "Postcapitalism" verkligen är "en guide till vår framtid", som undertiteln utlovar. Men den duger utmärkt som murbräcka in i en motsägelsefull samtid, som reflektion över de långa tidsperspektivens betydelse och som påminnelse om att ingen samhällsordning varar för evigt - inte ens kapitalismen.
Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.