Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mot vägs ände

Vägs ände. Eurolånens villkor är baserade på en orimlig uppskattning av framtida tillväxt. Foto: Robert Churchill

Den tyske sociologen Wolfgang Streeck vill ge makten tillbaka till nationerna för att rädda Europa.
Göran Rosenberg håller med om beskrivningen av den destruktiva ekonomin men inte om lösningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Wolfgang Streeck

Köpt tid

Daidalos, 219 s.

När eurokrisen var som mest akut och stat efter stat i Europa såg ut att gå mot konkurs eftersom de inte kunde betala räntorna på sina lån, än mindre hade råd att till dramatiskt stigande räntor ta upp de nya lån som behövdes för att finansiera de gamla, trädde långivarna (obligationsmarknaden) in på scenen och tog makten från politikerna.

I varje fall var det de som bestämde om de ville fortsätta att låna ut pengar till krisstaterna (köpa deras obligationer) och i så fall till vilken ränta. När krisen var som djupast kunde stater med snabbt sjunkande kreditvärdighet inte få sina obligationer sålda, i varje fall inte till räntor som de långsiktigt kunde betala, i varje fall inte utan en politik som villkorslöst böjde sig för långivarnas krav (drastiska nedskärningar av offentliga utgifter, försäljning av offentliga tillgångar, etcetera). I valet mellan att tillgodose sina väljare eller sina långivare tvingades krisstaterna välja det senare.

Streecks argument

Och i den rävsaxen befinner de sig fortfarande. I varje fall tror ingen att de inom överskådlig tid kommer att kunna ta sig ur den. För skuldfrihet skulle krävas årtionden av en ekonomisk tillväxt som inte funnits på kartan sedan 1950- och -60-talen. Lån för att finansiera lån är vad som under överskådlig tid gäller för de flesta.

Man skulle kunna tycka att det är staternas eget fel, att hamna i klorna på långivare är ingen bra politik. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, som Göran Persson uttryckte saken när han under den svenska finanskrisen i början av 1990-talet tvingades förödmjuka sig inför finansvalparna på Wall Street.

Men som den tyske sociologen Wolfgang Streeck argumenterar i sin bok ”Köpt tid”, har ökad skuldsättning blivit själva förutsättningen för ekonomisk tillväxt i snart sagt alla västvärldens stater, också de rikaste. Redan under 1970- och -80-talen nådde den form av demokrati som Streeck kallar skattestaten vägs ände. Det var då som den ekonomiska tillväxten började sjunka och utrymmet för höjda löner och utbyggd välfärd minska, och efterkrigstidens kontrakt mellan arbete och kapital brytas ner av fördelningskonflikter och nyliberala reformer.

Köpt tid

I Streecks berättelse är det här som skattestaten övergår i skuldstaten. För att dämpa fördelningskonflikter och upprätthålla lönenivåer och välfärdsåtaganden, måste stater börja inteckna framtida skatteinkomster genom att låna till nutida utgifter.

Fortsättningen i korthet, enligt Streeck: i takt med att statsskulderna ökade samtidigt som återbetalningsförmågan minskade, skärpte långivarna villkoren och skuldsatta regeringar tvingades begränsa statens utgifter (budgettak, skuldbromsar, privatiseringar av offentlig verksamhet, försäljning av offentliga tillgångar, etcetera) och ersätta statlig skuldsättning med privat (se Sverige).

Och där ungefär befinner vi oss i dag, menar Streeck, i händerna på en transnationell kapitalism som sedan finanskrisen 2008 lever på lånad tid, hållen vid liv av ständigt nya injektioner av ”virtuella” centralbankspengar till minimala räntor, kopplade till hårda krav på sanering av banker och stater, baserade på förväntningar om en tillväxt som knappast någon tror är möjlig att uppnå inom överskådlig tid.

Förändrat EU

Den ytterligare tidsfrist som på det här sättet kan köpas lär bli kort, skriver Streeck, och bara till priset av en dramatisk överföring av makt från demokratin till marknaden.

Vilka ytterligare tidsfrister som centralbankernas finansakrobater kan trolla fram är jag inte i stånd att bedöma, men Streecks tes är att ”det nyliberala avdemokratiseringsprojektet” närmar sig vägs ände. Antingen frigör sig kapitalismen från demokratin eller också frigör sig demokratin från kapitalismen.

Det senare är Streecks vision, eller som han uttrycker saken: ekonomin måste återdemokratiseras och demokratin återekonomiseras. Detta skulle kräva ett stärkande av nationalstaterna, en åternationalisering av ekonomierna och valutorna i Europa, återinförande av kapitalkontroller, och en radikal förändring av EU som det ser ut i dag.

Streeck medger att idén är utopisk, orealistisk och politiskt riskfylld.

Hans motargument är att det ”nyliberala avdemokratiseringsprojektet” är minst lika utopiskt och orealistiskt samtidigt som det är politiskt och socialt ohållbart.

Växande klyftor

Det är väl här någonstans jag förlorar Streeck ur sikte. Jag kan följa honom i analysen och kritiken av den krisande kapitalismen, och jag ser liksom han hur demokratin berövats sina ekonomiska verktyg, och jag anar liksom han att de västliga ekonomierna lever på ”köpt tid”, till priset av växande klyftor och potentiellt destruktiva (kanske rentav våldsamma) politiska och sociala konflikter.

Men jag ser inte hur ens en ”provisorisk” åternationalisering av dagens mångkulturella Europa skulle kunna ske annat än till priset av just den demokrati som projektet är avsett att rädda, eller i varje fall till priset av en demokrati med makt och förmåga tygla den globala kapitalismen.

Mellan avdemokratiseringens Skylla och åternationaliseringens Karybdis är ännu ingen farbar fåra i sikte.

Med detta sagt är Streecks bok ett tankeväckande (och bitvis provocerande) bidrag till den ofärdiga diskussionen om varthän den globala lånekapitalismen är på väg – och med den demokratin.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!