Jag hade aldrig ens hört hennes namn. Alice Munro. Det var kanske fem år sedan. Som jag minns det hade boken ett tilltalande format, den var liksom liten och knubbig, det var därför jag plockade ut den ur hyllan på biblioteket. Jag letade inte efter något speciellt. Som alltid är det då man hittar det.
Boken hade ingen baksidestext, bara en sån där liten inklistrad, gulnad lapp från bibliotekstjänst med text som knappt gick att urskilja, men tycktes vara en roman. Den hette "Lives of girls and women", en genial titel, på samma gång enkel och anspråksfull. Satt i relation till alla böcker som hade kunnat heta "Lives of boys and men" framstår den som ett feministiskt statement av Guds nåde.
Det var titeln som sealed the deal – jag lånade hem den, trots att spontanlån är ett nöje jag i princip inte unnat mig sen barndomen. Jag skulle trots allt ut och resa, och det tycktes mig poetiskt riktigt att ta med mig det okända ut i det okända.
Det visade sig hursomhelst att det inte var en roman, men väl nästan, om nu något sådant finns. "Lives of girls and women", Alice Munros andra novellsamling som utkom 1971, omnämns ibland som en novellcykel. Den minsta gemensamma nämnaren är huvudpersonen Del Jordan som i bokens åtta noveller växer från grodfångande flicka vid en flodkrök, till ung kvinna med konstnärliga och akademiska ambitioner.
Boken utspelar sig i och utanför den lilla kanadensiska staden Jubilee under 1940-talet, och är rimligen inspirerad av Munros egen uppväxt. Del växer upp i en övervägande kvinnlig miljö, inte för att där inte finns några män, men därför att män och kvinnor lever i olika världar.
Här finns Dels mamma, som vantrivs med ensamhet på sin makes rävfarm och i ett desperat försök att skapa något eget börjar sälja encyklopedier, och här finns morbroderns våldsamma fru Madeleine, som Del kort och kärnfullt beskriver som "Madeleine! That madwoman!". Och här finns mostern Moira, vars gynekologiskt doftande kropp satt i jämförelse med hennes två ogifta systrars slanka midjor är nog för att så ett frö av tvivel på äktenskapets lyckoverkan i Del. Det är kvinnor med fel och brister, råa och känsliga på samma gång, så verkliga att man tycker sig känna hur de luktar, hur deras hud känns, hur deras röst låter.
Jag har tänkt mycket på vad det egentligen är, och borde vara, att som kvinna skriva om kvinnor. Ofta känns det som att det ironiskt nog finns fler begränsningar i att försöka skriva om kvinnor med en feministisk utgångspunkt, än vad det finns friheter. En börda i form av ett olösligt problem:
Hur skriver man om den kvinnliga erfarenheten utan att den direkt hamnar mellan citationstecken, utan att man bara fortsätter förstärka de normer som gör just kvinnors erfarenheter till något avvikande i stället för något som bara är? Hur man som kvinna än skriver om kvinnor tycks de alltid göras till representanter för ett visst förhållningssätt till kvinnligheten i stort. Starka kvinnor är motbilder, svaga kvinnor problembeskrivningar. Som vore kvinnor i böcker aldrig mer än litterära konstruktioner, resultatet av en agenda.
Alice Munro skriver om kvinnor, gång på gång på gång. Det borde inte vara något speciellt anmärkningsvärt. Ändå kommer det att skrivas mängder av texter som den här, om hur härligt det är att Akademien valt att ge priset inte bara till en kvinna utan till en kvinna som dessutom, hör och häpna, skriver om kvinnor, denna mystiska art. Och återigen sitter jag här och skäms, för att jag deltar i detta eviga ältande.
Det finns ju så mycket annat att säga! Till exempel humorn. Få har i bruset efter Nobel-tillkännagivandet sagt något om att Munro, vid sidan av allt annat, också kan vara rolig. "Lives of girls and women" kännetecknas till exempel av samma distanserade tonårshumor, om än i mindre dos, som Jeanette Wintersons klassiska uppväxtskildring "Det finns annan frukt än apelsiner". Som för övrigt, om någon nu undrade, också handlar om kvinnor!
Nej. Det känns ju trist, detta. Men jag kan inte låta bli, för det går inte att blunda för att det – huruvida den här texten spär på detta faktum eller ej – ändå fortfarande finns en sprängkraft i att skriva om kvinnor, och kanske framför allt i att göra det på Munros vis. Den är radikal, självklarheten med vilken hon beskriver och bevarar.
Läsningen av "Lives of girls of women", som till största delen ägde rum i en murrig tågkupé på väg mellan Sarajevo och Prag, kommer tillbaka till mig med en nästan oroväckande konkretion, nu när jag sitter och tänker på den. Det är som att Munros sätt att så precist beskriva sina kvinnor färgat av sig på själva mitt minne, gjort minnet av omständigheterna kring läsningen starkare. Och därmed också minnet av boken, i ett slags växelverkan.
Minnet av de här flickorna, de här kvinnorna. Deras liv.
Kanske är det för enkelt, men jag tänker att det kanske är det här som är lösningen på den feministiskt sinnade författarens dilemma. Att oavsett vilka kvinnor man skriver om, om de är vilda Pippi Långstrump-flickor eller hunsade hemmafruar, pirater eller prinsessor, Solanas eller Svenssons, så finns det bara en enda sak som är viktig. Och det är att skriva om dem så att de känns på riktigt, så att minnet av dem stannar kvar, inte som symboler eller klichéer, utan som människor.
Att skriva om flickor och kvinnors liv, rätt och slätt och utan pardon.