Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mot evigheten

Nobelpristagaren och författaren Gabriel Garcia Marquez har avlidit.Foto: Guillermo Arias
1982 tilldelades den colombianska författaren nobelpriset i litteratur.Foto: Bjorn Elgstrand
Här tar han emot priset och skakar hand med kungen.Foto: Bjorn Elgstrand
Författaren träffar Fidel Castro påen cigarrfestival i Havanna, Kuba, år 2000.Foto: Jose Goitia
Gabriel Garcia Marquez arbetade tidigare i sitt liv som journalist och var under 50- och 60-talet utrikeskorrespondent i bland annat Paris.
Här träffar han Yassir Arafat. Arafat var ordförande för PLO och avled 2004.Foto: Roger Richards
För drygt en månad sen lades författaren in på sjukhus.Foto: Eduardo Verdugo
Gabriel Garcia Marquez blev 87 år gammal.Foto: Miguel Tovar
1 / 8

Martina Montelius minns Gabriel García Márquez

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nobelpristagaren Gabriel García Márquez började med att rita. Innan han kunde läsa eller skriva ritade han serier som berättade bortom orden. Jag önskar att vi kunde få se dem. Kanske fanns hans mormor med, Dona Tranquilina, en kvinna som tycktes leva i ett eget rum i det hus som befolkades av otaliga gestalter, levande och döda, infiltrerande pojkens första tid i livet, i Aracataca/Macondo, tills han som trettonåring reste ensam till Bogotá för att studera.

Det var där han upptäckte de ord som skulle komma att bli hans närmaste vänner. Något med Márquez barndom påminner mig om en annan Nobelpristagare: José Saramago. Båda behöll genom hela livet samma förhållande till sitt berättande som de haft som barn.

De är inte överväldigande många, de människor som på allvar lever för att berätta. Márquez gjorde det. Egentligen går det inte att dra en bestämd skiljelinje mellan journalisten och författaren Márquez. Hans tidningsartiklar hade samma höga densitet och angelägenhetsgrad som vi förknippar med konstnärliga verk.

Jag tror att det är ensamheten. Det är den som destillerar författarens ord. Inte minst den ensamhet som blixtbelyses i försöken till kontakt med andra. Särskilt i kärleken. Och av det skälet kan jag nästan förlåta honom hans stundtals hårresande kvinnosyn.

Han beskrev kvinnan och kärleken kanske mer romantiskt och upphöjt än någon annan - men också fasan i den absoluta tomhet som infinner sig när kärleken dör. Ingen har skildrat kärlekens död som Gabriel García Márquez. Den obönhörliga kvävningen.

Återuppvaknandet till sanningen, det var en bluff, genererad av längtan: Jag är lika ensam som när jag föddes, som när jag längtade efter mina ansiktslösa föräldrar, som när jag var ensam i Bogotá, i Paris, på min dödsbädd.

Och han genomskådade mannen. Den känslomässige kannibal en älskande man kan vara.

Márquez såg sitt hemland med franska ögon, sina föräldrar med morföräldrarnas ögon, sin kärlek med litteraturens ögon. Han bar den extraordinärt begåvade berättarens dubbla perspektiv genom hela sitt liv. Det perspektiv som är distanserat och mitt i - samtidigt.

I ejakulationsögonblicket, dödsögonblicket, den outhärdliga sanningens ögonblick. Förakt och beundran, hänförelse och tristess, och i natt: liv och död. Kroppen är död, men orden forsar genom gatorna i den läsande världen som en översvämning, inte för en sekund intresserade av det faktum att upphovsmannen är borta.

Ja. Gabriel García Márquez dog verkligen på samma sätt som han levde.