Mot den vita hudens fond

Play.

Jonas Holmberg bemöter Åsa Linderborg i debatten om filmen Play.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En kulturchef oroar sig för vad massan ska ta sig till efter att ha sett Ruben Östlunds Play, en film om en grupp svarta barn som rånar en grupp icke-svarta barn. I Aftonbladet beskriver Åsa Linderborg Play som en ansvarslös provokation, och vänder sig mot att en "arty filmare" (sen när är konstnärlig ett skällsord på kultursidorna?) gör en film om rasism som inte ger tydliga svar.

 Vi lever i ett rasistiskt samhälle och i en rasistisk bildkultur, där vit hud konstant idealiseras och svart hud görs till något djuriskt och skrämmande. Det är mot denna fond som Play osäkrar vårt vaneseende.

 Nyckelrepliken lyder: "Ser jag ut som en tjuv eller?" Här har Play blivit anklagad för att bekräfta snarare än att problematisera fördomar om svarta förövare. Enligt en rasistisk logik ser den svarta pojken ut som en tjuv, och han visar sig också vara just en tjuv. Men är det inte möjligt att genomskåda fördomar fastän man skenbart bara bekräftar dem?

Play är en smärtsam fallstudie i rasismens praktik. Som titeln antyder handlar det om ett performance:


De svarta pojkarna spelar rollerna de tilldelats, eftersom det i isolerade situationer kan verka till deras fördel. De spelar på fördomarna och vänder dem mot det vita majoritetssamhället, i det här fallet några oskyldiga barn. De kommer över lite pizzapengar. De kommer ändå att förlora i längden.

 Det är sant att Play bara fläckvis sätter skeendet i sitt samhälleliga sammanhang. Det gör den möjligen mindre användbar som antirasistisk pekbok men bättre som film.

 I ett närmast helvitt svenskt filmlandskap är det efterlängtat med en film som närstuderar konsekvenserna av en grundläggande ojämlikhet i klassamhället Sverige: att vita är rikare och har det mycket bättre än svarta. Att just Åsa Linderborg avfärdar den frågan som "banal" är förvånande.