Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mot den sista avhyvlingen

Hårdvara.Foto: Christian Örnberg

Björn af Kleen om en ostintellektuell bok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Mot den sista avhyvlingen

Även om mitt uppväxthem var livsodugligt i flera avseenden fanns där åtminstone alltid en excess - ost. Sällan några kontinentala mjukvarianter i skiftande färger att avnjuta till rödvin - jag är ingen ostintellektuell - men alltid ett par rejäla hårdingar i ljusgult för vardagligt frukostbruk.

Trots en med åren stegrande spariver noterar jag att mina föräldrar fortfarande kan påbörja en ny Präst eller Grevé innan den förra är hyvlad till sin botten. Osten är ett undantag.

Efter att ha läst Martin Ragnars summariska men hängivna bok "Svensk ostkultur" (Carlssons) inser jag att det undantaget är nationell norm. Svenskarna är ett av världens mest ostkonsumerande folk som i mitten av 1970-talet kunde stoltsera med inte färre än 200 sorters hårdost. I motsats till kontinentens färskhetskultur är - eller var - Sverige en "förrådskultur".

Martin Ragnar redovisar dock statistik som tyder på att hårdostsortimentet är på väg att utglesas. Med en fot fast förankrad i det svenska barkbrödsbältet beklagar jag den utvecklingen djupt.