Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mörkrets hjärta

Rena händer? Carl Bildt och Adolf Lundin på bolagsstämma våren 2001. Foto: Sven-Erik Sjöberg
Leo Lagercrantz fördjupar bilden av Bildt, Lundin Oil och de åtalade svenskarna i Etiopien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Johan Persson. Foto: Foto: Foto: Privat/ Kontinent Agency
Martin Schibbye. Foto: Foto: Foto: Jonas Gratzer
En Skavlanbesökande Bildt förnekar att Lundin bedriver verksamhet i Etiopien. Foto: Foto: Veronika Ljung-Nielsen
Är Johan Persson och Martin Schibbye två unga och övermodiga journalister på äventyr i laglöst land? Nej, historien med svenskarna i Kalityfängelset i Addis Abeba vars rättegång inleds i dag är mer än business as usual för den etiopiska regimen och för den svenska regeringen.
Affären har återigen satt strålkastarljuset på Carl Bildts tidigare engagemang i gruv- och oljekoncernen Lundingruppen.
Den här gången handlar det om att han satt i styrelsen och var med och förhandlade fram avtalet mellan Lundin Petroleum och den etiopiska regimen i Addis Abeba. Och det var just Lundingruppens närvaro och brotten mot mänskligheten som påstås ha begåtts i samband med etableringen, som Schibbye och Persson ville undersöka.
När det blev känt att svenskarna gripits kommenterade Carl Bildt:
- Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område.
Låt oss gå tillbaka tio år i tiden, till år 2000. Det var året då den tidigare statsministern och EU-sändebudet på Balkan, gick in i Lundin Petroleums styrelse.
De följande sju åren inom Lundin-gruppen skulle göra Carl Bildt till en förmögen person. Men till vilket pris?
För Lundingruppen är inte vilket börsnoterat företag som helst. Grundaren, den svenske bergsingenjören och olje- och gasmagnaten Adolf Lundin, gjorde sig en förmögenhet redan på 1970-talet, när han kom över enorma gasfyndigheter i Qatar.
Men internationellt väckte bolaget första gången uppmärksamhet 1984, när det trots FN:s bojkott bröt guld i Syd-afrika. Adolf Lundin hade dock inget till övers för kritiken:
- Jag förstår inte det svenska raseriet mot detta vackra land, sa han till Expressen.

1996 kom nästa kritikstorm. Den här gången efter att Lundinkoncernen svartlistats av FN som ansåg att bolaget plundrat Kongo på dess tillgångar. Detta sedan Lundin genom okonventionella metoder kommit över enorma koppar- och koboltfyndigheter i kongo- lesiska Katanga-provinsen. Affären gjordes upp direkt mellan envåldshärskaren Mobutu och Adolf Lundin i den kongolesiske diktatorns hem i Frankrike, Villa del Mare i Cap-Martin. Händelsen finns detaljerat återgiven i Robert Erikssons auktoriserade biografi Adolf H Lundin - no guts no glory. I boken framgår det också att Adolf Lundin erbjöd sig att bekosta Mobutus kommande valkampanj.
När Mobutu kort tid därefter höll på att störtas gjorde Adolf Lundin i stället upp med Laurent-Désiré Kabila.
I dag är Lundinsfären andra största ägare i Tenke Fungurume-anläggningen men gruvan fortsätter att vara föremål för kritik från människorättsorganisationer. Bland annat kritiseras Lundin-sfären och de andra ägarna för att ha tvångsförflyttat människor som i dag tvingas leva under presenningar, trots att de blivit lovade anständiga bostäder.
Efter affärerna i Kongo har Lundins framfart i Kongo i svenska medier jämförts med de hänsynslösa imperialisterna i Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta.

Så vem var då Adolf Lundin (1938 -2006)? En modern variant av elfenbenssamlaren Kurtz i Joseph Conrads roman - eller en charmig Indiana Jones-typ? Så här har Carl Bildt, som skrev brodern Bertils Lundins nekrolog, beskrivit honom:
- Adolf är en sann global entreprenör av en art som vi tyvärr knappt har i Sverige.
Marcus "Husky" Wallenberg har beskrivit sin ingifte morbror så här:
- Adolf Lundin personifierar den sanne entreprenören, alltid med en positiv attityd och ett stort mod.
Beskrivningarna av Lundin som 100 procent entreprenör stöds av honom själv: "Vi arbetar utan hänsyn till politiska risker. (...) Det enda som är viktigt för oss är att det vi letar efter kan bli något riktigt stort", har han sagt.
Men för den som läser den auktoriserade biografin, skriven av journalisten Robert Eriksson tonar en annan bild fram: Adolf Lundin hade ett politiskt patos. Han var en brinnande anti- kommunist; han var engagerad i den konservativa tankesmedjan The Heritage foundation. Adolf Lundin sponsrade Ronald Reagans valkampanj, som tack blev han och hans fru Eva inbjudna till Reagans installation 1981. På programmet stod bland annat en show med Frank Sinatra som paret såg från första raden.
Så hur ställde sig Adolf Lundin till att göra affärer med kommunistländer? Så här svarar han författaren Robert Eriksson:
- Jag skulle inte ha drömt om att göra affärer med de sovjetiska kommunist-politikerna.
De tyska nazisterna, då? Här blir svaret annorlunda:
- Det skulle jag säkert ha gjort. (...) Det var ju ingen som visste vad som egentligen hände där förrän väldigt sent, i slutskedet av andra världskriget.
I svensk affärspress har Adolf Lundin utmålats som en nära vän till George Bush den äldre. I biografin förnekar han dock detta och uttrycker sin besvikelse över den amerikanske presidentens enligt honom alltför pro-israeliska hållning.
Det framgår också i Robert Erikssons biografi att Adolf Lundin såg som en av sina främsta konkurrensfördelar att hans bolag var noterade i Stockholm och inte i till exempel USA:
- Amerikanska politiker och företag är "slavar" under NGO:s.

Bland alla kontroversiella projekt Adolf Lundin tog initiativet av finns det ett som än i dag - fem år efter hans död - fortsätter tära på företagets och den svenske utrikesministerns förtroendekapital: det i Sudan.
Sedan sommaren 2010 pågår en för-undersökning på Internationella åklagarkammaren i Stockholm rörande Lundin Petroleums verksamhet i Sudan.
När Carl Bildt år 2000 tackade ja till att bli styrelseledamot i Lundingruppen var företaget redan sedan tre år verksamt där. Människorättsgrupper var tidiga med att hävda att regimen bombade byar och dödade och fördrev lokalbefolkning i provinsen Unity State (också kallad Western Upper Nile), så att Lundin Petroleum skulle kunna oljeprospektera ostört.
Men som vanligt när man blev beskylld för oetiska affärer ställde sig bolaget oförstående till kritiken. När Carl Bildt blev förhörd i det svenska konstitutionsutskottet i april 2007 (den gången egentligen om sina optioner i Lundinbolaget Vostok Nafta, vars alla tillgångar låg i ryska Gazprom) avvisade han kritiken och menade tvärtom att hans engagemang bidragit till fred i regionen.
Efter förhöret i konstitutionsutskottet framstod han i svenska medier mer som en fredshjälte i Sudan, än som en tveksam affärsman. Och han har fortsatt att vara en av regeringen Reinfeldts populäraste ministrar.

Men den senaste tiden har stödet för Carl Bildt börjat svaja, inte minst på grund av situationen med de fängslade svenskarna i Etiopien. Där etablerade sig Lundin Petroleum först 2006. Situationen i Somaliska Etiopien, som området också kallas, var svårt redan innan Lundin Petroleum började leta gas och olja där. Såväl säkerhetskonsulter som rebellgruppen ska ha varnat Lundin från att etablera sig i Ogaden - men förgäves. Bolaget skrev kontrakt med den etiopiska regimen.
Och i samband med etablering passade regimen på att "städa upp" så att ingen/inget skulle kunna störa exploateringen. Att man ville få bort diverse rebellgrupper och krigande stammar är inte förvånande, men anklagelserna om metoderna som används känns igen när Lundin-gruppen gör business i Afrika: brända byar, folkfördrivningar, systematiska våldtäkter.
Det är i alla fall vad Human Rights Watch och andra experter hävdar. Men dokumentationen om regimens övergrepp i Somaliska Etiopien är långt ifrån tillfredställande. Regimen har effektivt isolerat området, och att besöka det olovligt räknas som terrorismbrott.
Det innebär att armén kan känna sig trygg - inga bevis som kan leda till åtal i Haag är möjliga att ta fram. Men också multinationella företag på plats som svenska Lundingruppen (Lundin Petroleums verksamhet har övertagits av African Oil, som tillhör Lundin- gruppen) har haft lite att frukta. Detsamma gäller för politiska societetslejon som Carl Bildt.
Och medan kritiken mot Carl Bildts hantering av Etiopiensvenskarna växer i styrka, pågår det alltså en förundersökning som också borde störa utrikesministerns nattsömn: Internationella åklagarkammaren i Stockholms för-undersökning om brott mot den humanitära rätten i Sudan 1997-2003. Ingen är delgiven misstanke ännu, och åklagaren Magnus Elving har inte ens nämnt att det är Lundin Oil som utreds. Men han bekräftar att utredningen startade på grund av en rapport från en människorättsorganisation som uttryckligen kritiserade just detta bolag.
När jag talar med Magnus Elving säger han:
- Hittills har vi mest ägnat åt oss att samla in dokumentation. Nu börjar vi närma oss fasen där det blir aktuellt att kalla till förhör.

Adolf Lundin avled 2006 och i dag är det sönerna Lukas Lundin och Ian Lundin som leder företagsgruppen. De lägger stora resurser på att omprofilera koncernen och göra den mer salongsfähig; man har startat en filantropisk verksamhet - Lundin for Africa, och har bland annat skänkt 100 miljoner amerikanska dollar till Clinton Foundation.
Glada välgörenhetsorganisationer och aktiesparare till trots, frågetecknen kring vad som egentligen hände när Lundin Petroleum etablerade sig i Somaliska Etiopien har inte försvunnit.
När Lundingruppen kommer på tal vid en konferens om konfliktmineraler vid Clark University, MA, säger Ian Smillie, världs- auktoritet på "blods-diamanter":
- Var det Lundin- familjen Stieg Larsson hade i åtanke när han tecknade sina porträtt av kapitalister?

Leo Lagercrantz
kulturen@expressen.se

FOTNOT: I dag inleds rättegången mot Martin Schibbye och Johan Persson i Addis Abeba.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!