Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mörkermakt med hisnande visioner

UNDERGÅNGEN. Ett av Marcus Larsons (1825-1864) vanliga motiv var fartyg i storm, som här i "Skeppsbrott" (utan årtal). Bilden är beskuren.Foto: Finnish national gallery

En ny utställning visar hur 1800-talets skräckromantik spökar i hårdrockens kitsch.

Therese Bohman blir tagen med storm av Marcus Larsons hisnande visioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

Skräckromantikens landskap

Från Marcus Larson till goth

Göteborgs konstmuseum

Till 25/1 2015

I ett stort perspektiv är vår tillvaro en ständig kamp om balansen mellan natur och kultur. Det har räckt med att slå på en nyhetssändning på senaste tiden för att inse att en stor del av våra kollektiva mänskliga ansträngningar går åt till att försöka upprätthålla civilisationen.

Jag tänker på kaos och kontroll framför Marcus Larsons brinnande ångbåt på Göteborgs konstmuseum: Storm och rytande vågor, vassa klippor, en dramatisk himmel med sönderslitna moln och månsken. Och så båten: symbolen för mänskligheten och dess tekniska landvinningar, på väg mot bokstavlig undergång.

Sällan har motsatsförhållandet natur och kultur varit tydligare formulerat än under romantiken.

Blixtbelysning och oväder

En betydande del av "Skräckromantikens landskap" fokuserar på just Marcus Larson, vars bilder de flesta stött på: vid mitten av 1800-talet målade han svensk natur i blixtbelysning och oväder, skummande älvar, vindpinade tallar och kraftfulla vattenfall. Hans bilder är ett slags förfrämligande av den svenska naturen, den är igenkänningsbar, men skruvad ett varv hårdare. Riktigt som på hans målningar brukar den inte se ut. Det är som en illustration av själva konsten: av insikten att världen kan beskrivas på ett sätt man inte skulle ha tänkt på själv.

1900-talets konsthistorieskrivning har till stor del betraktat det storvulna, dramatiska och överlastade som kitsch. Det är att förminska grundläggande mänskliga drivkrafter: känslan av litenhet, utsatthet inför det som är större (eller längtan efter det), vare sig det handlar om tro, naturens nycker eller livets omständigheter.

Känslan av hot och hänförelse inte bara som grannar, utan tätt sammanflätade med varandra. Inom de domänerna opererar hela den estetiska kategorin det sublima, liksom den moderna människans konsumtion av skräck i film och litteratur, eller - i en förvisso lite urvattnad version - det halloweenfirande många ägnar sig åt i dagarna.

Det finns en faktor i allt detta som är släkt med sexualiteten: det kittlande i att utsätta sig för det skrämmande. Som innebär att också utsätta sig för den kontrollförlust som sex (åtminstone bra sådant) ovillkorligen innebär.

Romantiskt mörker

Det är dunkelt och irrationellt, och går inte att avfärda: I tider då skräckromantiken uppfattats som kitschig hittar den andra vägar än de som går genom konstens finrum. I populärkulturen är den till exempel en konstant. Varje musikintresserad tonåring stöter förr eller senare på det romantiska mörkret i någon form.

På Göteborgs konstmuseum har man valt hårdrocken för att illustrera detta. Man visar på likheten mellan Marcus Larson målningar och skivomslag av konstnärer som Dan Seagrave och svenske Kristian Wåhlin. Inget fel i det, men det känns lite godtyckligt. Å andra sidan: kanske kan det få räcka så den här gången - det är en liten utställning.

Men den väcker tveklöst en längtan efter mer: efter att borra djupare, bege sig längre ner i mänsklighetens mörker, i fruktan och fascination inför det. För den som föredrar att planlägga sitt kaos föreskriver almanackan att det sker den här helgen.