Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mörka ljusår – har varje sekt sin tid?

ENSAM I INTET. Albin Flinkas i Stadsteaterns uppsättning av "Aniara" 2013.
Foto: Petra Hellberg
Harry Martinsson fick nobelpriset i litteratur 1974.
Foto: DN EXPRESSEN

Apokalypsen går kanske att överleva - men bara till priset av en förlorad medmänsklighet.

Valerie Kyeyune Backström fortsätter sommarserien med en läsning av Harry Martinsons "Aniara".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Har varje sekt sin tid?

När jag läser "Aniara" är det den tanken som drabbar mig hårdast, och kanske säger det mer om min egen disposition än om boken i sig. Förmodligen. Men så är det väl alltid när man läser?

I Harry Martinsons mästerverk, publicerat för första gången år 1956, får vi på vers följa farkosten "Aniaras" drift genom rymden.

Även om det kanske främst är en uppmaning förklädd som en stilla sorgesång, en kontemplation över livet och döden och undergången, om varje människans ansvar och delaktighet för planeten och livet, skymtar sekten hela tiden, lockar och påtalas på sidraderna. Den tar sig in, efter att skeppet har förlorat sin kurs, efter att det registrerats att ingen återvändo är möjlig. I alla de år och decennier skeppet är fyllt med tusentals migranter inväntande sitt ofrånkomliga öde, svävandes vilse i rymdens oändlighet, tar sig sekterna olika form; alltifrån allvarsamt asketiska till vaginakulter och kittlarna, som inspirerade av gamla förgoldondiska traditioner kittlar varandra i grupp.

De finns där som en fond, uppstår i samma stund som undergången blivit ett faktum. Kanske är det för att det är en sådan tacksam väg ut från ett förbestämt öde, och listiga som ett virus anpassar de sig, överlever genom sin förändringsförmåga.

I alla tider av oro och undergångsnojor kommer de som brev på posten, tröstar och lindrar med sina anspråk på den totala sanningen, erbjuder frid och evig frälsning i utbyte mot dedikation allena.

I "Aniara" är jorden så totalförstörd att den knappt längre är beboelig, i stället slussas miljontals migranter på rymdskepp till de något bättre, men fortfarande horribla planeterna Mars och Venus. Jorden, eller Doris som den heter, är bara ett minne, ett ömmande sår, en tröst som fyller hjärtan snärjda i världsrymdens iskyla. Martinson skrev "Aniara" mot en fond av världskrig, atomtidsåldern som hotade att tillintetgöra hela mänskligheten: Bokens första sånger sägs ha tillkommit på ett lika poetiskt sätt som själva boken, i en sorts trans efter Sovjets vätebombssprängning och en kikarsyn av en fjärran galax.

I dag är det kanske inte atombomben som håller oss vakna, snarare någon sorts överhängande känsla av att exakt allt håller på att gå åt helvete. Polarisarna smälter, krigen rasar, rekordmånga människor befinner sig på flykt samtidigt som Europa stänger sina gränser och låter flyktbåtarna sjunka på öppet hav. Det är hål i ozonlagret, de fossila bränslena håller på att ta slut, likväl har jorden aldrig varit så överbefolkad eller besatt av konsumtion. På Aftonbladet Kultur läser Ida Therén den nya lyxmatstrenden "som ett tecken på en döende västerländsk hegemoni"och kopplar den till tidigare imperiums uppgång och fall.

Självklart inget nytt, inte ens undergången, eller försvarsmekanismerna. Redan romarna hade fattat galoppen: I tid av osäkerhet är kulten, eller sekten, den bästa boten, och redan då fanns en uppsjö att välja på, varav kristendomen bara var en på dussinet, den mer fysiskt sinnade kunde supa och ligga bort sorgerna på en Backanal.

Var tid har sina strömningar, och på 1960 och 1970-talet var det de politiska och religiösa sekterna som tog över. Lika tidstypisk är den amerikanska Source-familjen som började som en mysig hippie-restaurang för hälsovegetarianer ungefär som den svenska rebellrörelsen: Det krävs inga större historiekunskaper för att kunna dra paralleller mellan samtiden och sekternas tillblivande. Sekter är lika konjunkturkänsliga som teppanyakihällar och spikmattor?

Möjligtvis är det därför få saker fascinerar mig så mycket, som på samma gång avslöjar något om vår inställning till individen kontra kollektivet som den samtida survivalismen. Det är ingen regelrätt sekt, vissa skulle hävda att det knappt är något mer än en livsstil, för somliga en folkrörelse, ändå är det något talande med detta fenomen i tiden, som rört sig från grumligare vatten av högerextremism och konspirationsteorier om en ny världsordning, till att bli mainstream. Nu kablas det ut populära tv-serier som följer olika familjer i varje avsnitt, vi får se dem visa sina matförråd, alternativa energikällor och flyktvägar. I slutet bedöms varje familj på en poängsatt skala.

Samtidigt har "Överlevnadshandboken" gått från något som nördiga skogsmullar önskar sig till en bok i ropet, något man borde plugga in om kvällen, öva och memorera. I stället för att avfärda det som gröngölingslektyr, finner jag mig själv bläddra genom sidorna med lika mängder lust som fascination, som om själva vetskapen om hur man samlar regnvatten eller bygger en flotte kunde stilla den ångest det innebär att veta att dessa scenarion kanske inte är alltför vansinniga inom en överskådlig framtid.

Det är också det som är det vämjeliga - medan en stor del av jordens befolkning på allvar befinner sig på livsfarlig flykt, förkovrar sig de övriga med ångeststillande förberedelser i trygga gated communties, där de dämpar sin oro och stress av att vara framgångsrika och välnärda med att bunkra mat och lära sig skjuta prick, tränar flykten till hemliga bunkrar som ett helgnöje. Jordens undergång som en hobby. Likväl vittnar det också om en västvärld som genomgående nedmonterat sin välfärd, där säkerhetsnäten blivit så stormaskiga att de flesta faller igenom. Där de rika blir rikare blir de fattigare ännu fattigare, medelklassen urholkad, städer stänger igen, går i konkurs, jobben försvinner, pensionsåldern höjs.

Men om de övriga sekterna eller sekteristiska livsstilarna dyrkat en gud, eller en ställföreträdare i form av predikant eller gruppledare, dyrkar survivalisterna ingenting förutom en övertro på den egna förmågan. Kollektivt har vi sett filmatiseringar av undergången med naturkatastrofer som gemensam nämnare, och mer eller mindre dold sensmoral om miljöpåverkan. Men i stället för att dra slutsatsen att vi tillsammans måste göra något åt resursförbrukningen och resursfördelningen har vi rusat till ÖB för att köpa billiga konserver.

Sådan är samtiden.

På något sätt känns det som det allra deppigaste. Inte det faktum att jorden kanske håller på att gå under, men att vi vid den insikten, i stället för att samordna oss som kollektiv, i stället för att organisera oss politiskt, rustar för att klara oss själva när jorden står i brand. Eventuellt kan vi sträcka oss så långt att vi samordnar vårt liv efter apokalypsen med några vänner, en utökad familj - men det är också allt.

I "Aniara" går åren - ett, två, tjugo. Det är stillsamt, kallt, avstängt. Är det inte så livet efter undergången måste te sig, även om man lyckas överleva med sin familj och valda vänner, även om man lyckats samla på sig ett intet sinande matförråd eller bygga en perfekt bunker? Det hela blir ju bara en nedräkning, i isolerad ensamhet, fram till det ofrånkomliga slutet.

Martinson skrev redan i förra århundradet, alldeles i bokens början:

"Den stora löjligheten i att leva

står då så tydlig för varenda en

som år för år försökt att nå en reva

som släpper in en glimt av hoppets sken

i denna hall där nummeremigranter

far upp var gång de hör

en rymdrakets siren."