Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mordet på Pela Atroshi öppnade Sveriges ögon

Pela Atroshi.Foto: PRIVAT
Manifestation mot hedersmord på Sergels torg.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / EXP
Nalin Pekgul. Foto: ALEXANDER DONKA

I dag är det 20 år sedan Pela Atroshi hedersmördades i irakiska Kurdistan.

Nalin Pegkul minns de människor som aldrig gav upp kampen för rättvisa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. I dag är det 20 år sedan Pela Atroshi mördades. När skolan började i augusti 1999, började ryktena gå. Jag minns än i dag Britta Svenssons artikel i Expressen den 21/1 2000: ”De började ringa tidigt i höstas, de som ville berätta om vad det pratades om på ett gymnasium i Stockholm. En 19-årig flicka hade inte kommit tillbaka efter sommarlovet. Hon hade lockats hem till irakiska Kurdistan av sin släkt och mördats. Det lät som en rövarhistoria. Jag lyssnade men vet inte om jag trodde så mycket på det. Men när jag såg rubriken i Expressen i går ’Svenskar greps för mord i Irak’ så fylldes jag av fasa. Och det visade sig snabbt att det handlade om samma historia”. Flickan hette Pela Atroshi och hennes öde kom att bli känt i hela Sverige.

Jag fylldes av fasa när jag såg denna rubrik, och mindes en annan flicka som under 1980-talet deltog i SSU Tenstas aktiviteter men inte kom tillbaka efter ett besök i irakiska Kurdistan. Senare fick jag veta att familjen var oroliga över hennes livsstil och under förevändning att besöka släktingar i ”hemlandet” tvingade de henne att gifta sig med en kusin. Strax efter bröllopet hittades hennes kropp på en soptipp: motivet skulle ha varit att hon redan hade förlorat sin oskuld. I det här fallet fanns det ingen som anmälde brottet.  

Men Pela hade en syster, Breen Atroshi, som ville se rättvisa skipas. Och det här är en historia om hur hon med hjälp av två poliser, en journalist och en utrikesminister lyckades rädda sig hem till Sverige och anmäla sin pappa och sina farbröder för att de i hederns namn mördat hennes syster. 

Polisen i Söderort

I början av sommaren 1999 får Interpol ett fax. En handläggare tittar på det men vet inte vad han ska göra med det. Eftersom familjen bor i Farsta skickas faxet först till jourgruppen i Söderort, som är lika villrådiga. Leif Spånbo, som som arbetar på våldsroteln och just denna vecka råkar vikariera som chef på Söderort, hittar faxet på sitt skrivbord när han kommer till jobbet en morgon.

Det skrivna meddelandet är kort, det står att Pelas mamma och hennes syster har besökt en svensk hjälporganisation i Kurdistan och berättat att dottern/systern just har blivit mördad av farbröderna och pappan. Det innehåller också ett mycket långt satelittelefonnummer. Leif ringer upp den svenska hjälparbetaren och ger henne sitt telefonnummer. 

Sedan ringer Breen upp Leif. De båda kommer att prata med varandra så gott som varje vecka i över ett år. Breen som sitter fast i Irak, med dem som kallblodigt mördat hennes syster, och Leif som arbetar hårt för att försöka se till att rädda henne hem. Leif talar om för henne att den svenska polisen gör vad de kan och lovar att hämta henne. Med den svenska polisen menas i detta fall Leif Spånbo själv och hans kollega Martin Stein.  

När poliserna i september 1999 vände sig till UD för att få hjälp med att få hem Breen får de beskedet att det är omöjligt att göra något eftersom hon inte är svensk medborgare. Deras chefer säger att man inte har något annat val än att lägga ner ärendet.  Det fanns också kolleger inom polisen som ifrågasatte varför man skulle utreda ett mord som hade begåtts i Kurdistan. Det var helt enkelt ett ”mission impossible”. Men för Leif och Martin var det självklart att ta Breens anmälan på allvar, även om de till att börja med inte visste om förövarna kunde dömas enligt svensk lag.

Anna Lindh

Efter varje samtal med Breen blev Leif mer och mer övertygad om att göra allt för att rädda henne. Breen hade också haft modet att anmäla sin pappa och sina farbröder till den kurdiska polisen. Men eftersom mordet var hedersrelaterat lades ärendet ner. Breen var nu rädd att släktingarna skulle mörda henne som hämnd för att hon hade anmält dem. Leif hade en son i hennes ålder. Det kunde lika gärna vara hans barn som behövde hjälp, berättade han för mig senare.

Martin Stein håller med och berättar att ju mer de försökte sätta sig in i ärendet desto mer engagerade blev de.

Martin berättar också att de hade haft ett fall där en man från Syrien hade mördats och de lyckades inte komma någon vart eftersom ingen ville prata med svensk polis. Nu hade de fall där en målsägande ville anmäla och prata med polisen. Breen ville verkligen att pappan och farbröderna skulle straffas för mordet på hennes syster. Och nu när det fanns någon som ville samarbeta med polisen för att skipa rättvisa ville Leif och Martin göra allt som var möjligt inom det svenska rättssystemet.  

När jag i dag talar med Britta Svensson, som var den journalist som allra mest följde mordet på Pela, framgår det att även hon kritiserades hårt och ifrågasattes. Hon berättar hur viktigt det var att Expressen stöttade henne. Som exempel citerar hon ett mejl från chefredaktör Staffan Thorsell, ”tack vare dig har vi inte bara varit nyhetsledande utan dessutom kunnat arbeta med en stark och klar insikt och äkta engagemang för en viktig sak”.

Martin och Leif lyckades komma i kontakt med dåvarande utrikesministern Anna Lindh som använde sitt inflytande och sina diplomatiska kontakter. Enligt Martin Stein var Anna Lindhs roll avgörande för att få hem Breen. Anna Lindhs medkänsla och insiktsförmåga ledde till att hon snabbt förstod vikten av att agera från den högsta politiska ledningen. Utan Anna Lindh så hade de aldrig lyckats rädda hem Breen, säger Martin Stein.

Fadine Sahindal

Martin Stein berättar att premiärminister Necirvan Barzani i irakiska Kurdistan hade lovat Anna Lindh att ge skydd åt Breen, hennes mamma och hennes yngre syster. UD såg till att Breen fick följa med Barzani till Ankara för att förhöras av den svenska polisen. Väl på plats tar Leif chansen och vädjar direkt till premiärministern om att han ska få ta med sig Breen till Sverige för att vittna i rättegången mot farbröderna. Barzani säger ja, Leif och Breen åker direkt till flygplatsen och på trappan till planet ringer han sin chef Hans Strindlund och meddelar: ”Mission impossible is mission possible”

För sitt engagemang i fallet Pela belönades Leif Spånbo och Martin Stein med Fadime Sahindal-priset 2009. Martin Stein sade i ett känslosamt tacktal: ”Det var många som var med och hjälpte oss att få hem Breen till Sverige, men jag vill ändå passa på att framhålla Anna Lindhs djupa engagemang. Hon öppnade personligen många dörrar för oss genom sin diplomati. [...] Anna, det här priset är också till dig”.

Även Britta Svensson har belönats med Fadime Sahindal-priset för sitt engagemang i den här frågan.

Av det här fallet lärde jag mig att det inte alltid är de som syns mest utåt som får saker uträttade. Ofta är det de hängivna människorna som verkar i bakgrunden som utför stordåden.  När vi minns hur Sverige till sist vaknade till och tog itu med förtrycket i hederns namn får vi inte heller glömma insatserna från Ingvar Persson på Aftonbladets ledarsida, PM Nilsson, i dag redaktör på Dagens industri, då ledarskribent på Expressen, och Christina Wahldén, författare och journalist.

 

 

LÄS MER – Nalin Pekgul: Låt inte en islamist tala för oss, Dramaten!

 

Av Nalin Pekgul

Nalin Pekgul är sjuksköterska, skribent och medarbetare på Expressens kultursida.  2014 skrev hon boken ”Jag är ju svensk” tillsammans med Cheko Pekgul.