Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nyfiken skildring av Marie-Louise Ekman

EN AV ROLLERNA. Marie-Louise Ekman i sitt tjänsterum på Dramaten.

Foto: Cornelia Nordström

FÖRFATTAREN. Klas Gustafson har fångat Ekman.

"Marie-Louise Ekmans två liv".

Martina Montelius minns "Sagan om den ensamma damen" och blir nostalgisk av Klas Gustafsons bok om Marie-Louise Ekman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BIOGRAFI

KLAS GUSTAFSON

"Marie-Louise Ekmans två liv"

Leopard förlag, 367 s.

Mina tidigaste minnen involverar Marie-Louise Ekman (då De Geer Bergenstråhle). Hennes bok "Sagan om den ensamma damen" från 1977 övertrumfade varje barnbok som kom i min väg på Täby Centrums bokhandel och bibliotek.

Barnböckerna ljög, tyckte jag, med sina utfästelser om fred, natur och hänsyn till den lilla människan. Den ensamma damen talade sanning med sin brakskitande röv och sin gladlynta desperation. Klas Gustafsons vackra och ambitiösa "Marie-Louise Ekmans två liv" går tillbaka till Ekmans uppväxt i ett försök att dechiffrera flickan som blev kvinnan och konstnären Marie-Louise, och jag tror att den lyckas ovanligt bra.

 

Här finns ingen sentimentalisering, inga reflexmässiga antaganden. Snarare en förutsättningslös nyfikenhet på en människa som egentligen är omöjlig att placera. Konstnärlig verksamhet är en mellan tänderna gnisslande skorpa att kultivera över uppväxtens aldrig riktigt läkta skador, men Ekman är också många andra kvinnor:

Bland annat en chef, senast för Dramaten, som försökt förändra själva begreppen "chef" och "organisation" genom att integrera sitt konstnärskap i ledarrollen. En person som, oavsett samhällsposition och privatlivsstatus, vidhållit en grundläggande mänsklighet som tycks vara kompromisslös i sin vilja att inkludera svagheten och känsligheten i styrkedemonstrationerna. Eftersom känslighet och styrka inte klarar sig utan varandra.

 

Hon kommer till mig som en nygammal tröst, Ekman, i denna frikostigt illustrerade skildring av ett motsättningsfullt liv som bara tycks ha börjat. Hon återkommer som en påminnelse om vad jag insåg redan i mötet med Den ensamma damen, när jag inte kunde formulera det i ord: att det är just patetiken, den blottade, orimliga lusten, de nästan perverst högt ställda kraven på en värld som oftast inte svarar, som ger livet sin mening.

Detta blir en större och större hemlighet i takt med samhällsutvecklingen. Men det fortsätter att vara sant.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!