Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Montelius och Brodrej tittar närmare på Bonusfamiljen

Marianne Mörck och Lill-Babs i "Bonusfamiljen".Foto: SVT
Gunilla och Martina på Oscars bistro.Foto: Privat
Frank Dorsin i "Bonusfamiljen"Foto: SVT

SVT hyllas för tv-serien "Bonusfamiljen" för att den tar upp ett ämne som alla längtat efter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lyssna på Lyssna på Lunch med Montelius – avsnitt 106

Ladda ner avsnitt
Spela upp i annan app

Hur bra är egentligen "Bonusfamiljen"? I nya avsnittet av "Lunch med Montelius" är Gunilla och Martina är ense om att Lill-Babs och Marianne Mörcks lesbiska par är den största behållningen. Men även att Frank Dorsin är lysande som det urjobbiga barnet Eddie.

Anledningen till de unisona hyllningarna kan vara att det har funnits en längtan efter en tv-serie på det här temat, resonerar de.

– Folk är så förlåtande mot svensk tv, säger Gunilla.

– Men varför måste vi alltid bara nöja oss, när det vi vill är att bearbeta våra känslor. Man har valt att skriva den så att det uppstår dråpliga situationer. Det hade varit roligt om den hade varit lite mer känslomässigt utmanande, säger Martina. 

– "Solsidan" är ju ännu ytligare, det bränner aldrig till, men här finns det ju ändå ögonblick, som i Vera Vitalis scener, när det känns jobbigt på riktigt, men hon får aldrig chans att utveckla det, hon får ett utbrott, säger Gunilla.

– Eller så får hon gråta och då har hennes tonårsdotter fått en insikt som hon kommer och delar med sig av enligt mallen för hur man skriver en tv-serie, säger Martina. 

En sak som är så otroligt känsligt i en bonusfamilj är ju hur man får prata med eller förhålla sig till någon annans barn. Som när Eddies plastmorfar är den som föreslår att han ska utredas för ADHD. Det får ju ingen annan säga än barnets förälder. 

– Men i en bättre serie hade den tanken fått fäste, säger Gunilla.

– Ja, nu är den bara ett exempel, säger Martina. 

– Den här tv-serien befinner sig dock i en uppåtgående kurva, säger Gunilla. Eller också är det bara det att man luras av att Lill-Babs och Marianne Mörck är så bra. 

– Ja! I det senaste avsnittet är det så himla fint när Lill-Babs sitter och masserar Mariannes fötter och stönar och Marianne säger "Var det inte jag som skulle få njuta?" och Lill-Babs säger "Alltså jag älskar den här skiten", alltså de är så bra, säger Martina.

– Marianne Mörck, vilken jävla bra skådis, utbrister Martina.

– Jag dyrkar henne, säger Gunilla. Jag tror att Lill-Babs blir så där bra för att Marianne Mörck är det.

Gunilla berättar om en lång kall bussresa genom Europa med Björn och Benny där Marianne Mörck var en av dem som verkligen höll ångan uppe. En kamin som de andra värmde sig vid.

– Hon är en en sådan människa som det blir en fest omkring, säger Gunilla.

Dessutom pratar Martina och Gunilla om Linda Skugges roman från 2006 "Till min systers bröllop" som på ett bråddjupt och dråpligt sätt beskriver småbarnsåren. De fördjupar sig också i DN:s matskribent Elin Peters rädsla för att stalka sin arbetskamrat Johan Hilton och undrar om en krönika i Dagens Nyheter verkligen är rätt forum för att söka kontakt med en kollega.