Debatt
Martina Montelius, som jag uppskattar mycket, förstår i Expressen (23/5) varför Eirik Stubø lämnar Stockholms stadsteater för ett chefskap på Dramaten.
Stadsteatern och Kulturhuset genomgår sedan ett drygt halvår en sammanslagning av stora mått: strukturer rivs ner för att byggas upp på nytt. Sådant tar tid. Vi har bara börjat.
Montelius skriver i sin artikel lätt ironiskt om "genrechefer". Jag är en sådan chef. Min domän är konst och design. Jag stannar enligt kontrakt i tre år. Under den tiden vill jag försöka sätta min konstnärliga prägel på utbudet. Jag trivs som fisken i vattnet.
En teaterchef på Stadsteatern har en annan situation hos oss än på Dramaten.
På Kungliga dramatiska teatern är teaterchefen också vd. Hen är högsta hönset, rår sig själv, svarar mot styrelsen. På Stockholms stadsteater är teaterchefen en i genrechefsgänget med vd över sig. Rätt så olika uppdrag om ni frågar mig.
Eirik Stubø är en teaterchef som i Norge arbetat i den position som han nu har fått. Dramaten är därför som klippt och skuret för honom. Han blir chefen för det hele.
Att Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset stadsteatern, blir ledsen att mista en så meriterad teaterchef som Stubø är högst förståeligt.
Att dra växlar på Fredrikssons chefskap är i detta sammanhang ett slag under bältet. Montelius är teaterchef, förvisso. Men det är lättare att vara det över en handfull personer än över 450 konstnärliga viljor.
Såklart råder delade meningar om mycket. Är det dåligt? Är det inte det som kultur handlar om? Att leva i draget mellan åsikter och påståenden? Om inte vi kan klara det, vad har vi då i kulturen att göra?
Tänker i mitt stilla sinne att det är lätt att glömma privilegiet. Har man som jag arbetat heltid på sjukhus i 15 år så förundras man ibland över kulturlivets innevånares utsagor.
Att komma dragandes med några kompisar som gnällt över för mycket jobb på Stadsteatern i en tid när arbetstider är fackligt reglerade, och tusentals bara kan drömma om ett jobb hos oss, är lågt. Precis så under bältet som det är att påminna om Noréns gubbkladdiga kommentarer om familjen Stubø i sin dagbok. Vad har det med saken att göra och hur länge ska de behöva dras med det, Martina?
På mitt jobb vid Sergels torg råder nybyggaranda. Även för vd. Hos oss känns just nu lite som att jobba på en nyhetstidning: aktuell debatt, teater, konst, musik och dans. Bollen är rund. Allt kan hända.
Grattis, Dramaten och lycka till, Eirik! Vi kommer att sakna dig, och ser fram emot samarbeten i olika former. Teatern vid Nybroplan har, under Marie-Louise Ekmans ledning, blivit en högst levande, inbjudande samtida plats, hoppas du fortsätter i den andan. Det tänker vi göra.
Marianne Lindberg De Geer