Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Montelius gratulerar Pippi: "Du är odödlig"

JUBILAREN. Pippi kommer ridande som en frälsare. Foto: Ill: Ingrid Vang Nyman
Inte särskilt salongsfähig.
Foto: Ill: Ingrid Vang Nyman
Pippi håller ställningarna. Foto: Ill: Ingrid Vang Nyman

På torsdag är det precis 70 år sedan Astrid Lindgren överräckte manuset till Pippi Långstrump på sin dotter Karins födelsedag.

Martina Montelius skriver ett gratulationsbrev till jubilaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kära Pippi! Vi ses ju lite då och då, här och var, när jag läser om dig för barna. Ditt krumelurpiller tycks ha fungerat; du ser inte ut att vara en dag över nio år, fast du är 70.

Å andra sidan var du påtagligt gammal, i betydelsen erfaren, redan första gången jag mötte dig. Ja, innan det fanns så mycket som en tehuva, en pipmugg eller en dyr rullväska i barnstorlek med ditt anlete på, var du medveten om aspekter om livet som de flesta av oss inte möter förrän framåt barndomens eftermiddag. Rädslan för att inte vara värd gemenskap, till exempel.

De som påstår att Pippi inte bryr sig om vad andra tycker har läst slarvigt. Men jag känner din sorg när du inte klarar av att uppföra dig, när främlingar ger sig till att recensera ditt utseende (en ovana som ännu sitter nitad i samhällskroppen, det har du mitt ord på) - men mest av allt: När du ser andra människor falla offer för orättvisor.

 

Jag tror inte att du har olikfärgade strumpor och städar med fötterna för att roa andra. Jag tror att du bara inte har tid att grunna så mycket på trivialiteter, eftersom ditt uppdrag i världen är större än så. Skulle någon råda Carl Bildt att avsätta tid för skönhetsbehandlingar och städningskurser, så mycket som han har att styra om? Icke.

Men dig går det bra att besvära med än det ena, än det andra. Något som drabbar många barn; kanske inte Tommy och Annika, ty de har säkert samlat pensionspoäng och delar villa i Marbella om vinterhalvåren, efter förnuftiga karriärer i akademiska yrken.

 

Men de andra. De som fortsätter att se världen med föräldrafattig barnablick även när artrosen och åderförkalkningen börjat sin hasande turné genom kroppslandskapet. Den prussiluskande fixeringen vid salongsfähighet, som frodas trots att de tysta ångestvrålen får barnkamrars och skolsalars luftrum att vibrera, överallt i Sverige.

Någon är allena. En annan skäms över familjens knappa medel. En tredje bär långärmad tröja i maj, för att dölja märkena från hårda, asberusade knogar. Det är där, Pippi, som du kommer ridande som en frälsare på prickig häst.

För det vet ju du, och det visste Astrid, att vi använder samma muskulatur, själslig och fysisk, när vi skrattar som när vi gråter. Upproret, det osannolika och dödsföraktande, börjar inte sällan i ett aningen för högt skratt, plötsligt överrumplande sin utstötare, sent om kvällen eller mitt i sagostunden på biblioteket.

“Vad gjorde hon nu? Så kan man väl inte göra?", tänker barnet, och krampen släpper, och vinden vänder, och allt blir möjligt, för så viskar du till oss under dina spotska utsagors många lager. Om så bara för ett ögonblick är allt du i avskildhet drömt för dig själv faktiskt möjligt!

 

Pippi, du har aldrig sagt att du är bäst. Starkast, ja - men inte bäst. Det är det vi andra som säger att du är. Dina muskler är byggda av ensamhetens och de därur springande möjligheternas särskilda proteinmassor. Alla som kisar mot oceanen och försöker urskilja någon eller något som fattas vet vad jag talar om.

Många är de författare som tror att barnböcker är en sorts självhjälpslitteratur med större bokstäver.

Att barn inte känner till hur infernaliskt livet är - och inte heller bör upplysas därom. Att den unga läsekretsen bara far väl av god uppfostran, vilket på nutidens pedagogiska språk innebär att allt ska bli bra, alla ska vara snälla och mammor och pappor visst kan vara lite tokiga ibland, tappa bort saker och snubbla, men döda är de aldrig, och aldrig sörjer de ögonen ur sig.

Du ljuger som en poet, Pippi - det vill säga: aldrig om känslor. Och aldrig om existensens grundvalar. Din stränga ärlighet, din elektrifierade humor och din omsorg om människor är såsom en världsomspännande studsmatta och projektionsyta för tusen sinom tusen frenetiskt växande människors första riktigt fria tankar.

"Försök aldrig lura ett barn", tycks du gasta genom decennierna, över den otuktade blomsterhäcken. “Försök bara inte, för då slänger jag upp er i var sin trädtopp!". Där kan de sitta, i så fall, de andtrutet pedagogiska, och studera sin förkättrade katekes. Eller ännu hellre: begrunda sina synder.

 

Egentligen bryr jag mig inte om hur gammal du är, Pippi. Du är odödlig, och så länge det finns barn, i alla upptänkliga åldrar, som hör frihetens och upprorets hemligstämplade dunk-dunk-dunk i den oändliga tågrälsen, kommer du att förbli älskad. Jag är inte ens särskilt ledsen för att min generation, som du så starkt influerat, en dag kommer att ligga i våra gravar och slå dank.

Du kommer att hålla ställningarna åt oss, och åt våra barn och barnbarn, det vet jag. Tack för det, och grattis på födelsedagen!

 

FOTNOT. Illustrationerna kommer från Rabén & Sjögrens nyreviderade utgåva av "Boken om Pippi Långstrump".

 

Följ Expressen Kultur och Litteratur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.