Montelius: Ett hundliv i utkanten av Kode

Jessica Schiefauer.
Foto: Hillevi Nagel
"När hundarna kommer".
John Hrons pappa.
Foto: Robin Aron

Martina Montelius om Jessica Schiefauers "När hundarna kommer", en relation i kanten av ett mord.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den verkliga romanen står ofta att finna någonstans i utkanten av sin författares första idé. Åtminstone när det rör sig om en begåvad författare, som Jessica Schiefauer. Med den Augustprisade och filmatiserade “Pojkarna” skrev Schiefauer in sig i ungdomslitteraturen med en långt mer särpräglad röst än de vanliga, duktiga författarnas. Hon skulle rentav kunna kosta på sig att vara ännu lite mindre duktig.

Den nya romanen "När hundarna kommer" har sina rötter i det brutala mordet på John Hron i Kode 1995. Schiefauer, själv uppvuxen i Kode utanför Kungälv, berättar i ett kort efterord att mordet påverkade henne starkt, att det väckte frågor om våldets upprinnelser. Men romanen pekar tydligt på det omöjliga i att skriva sig fram till några svar.

Bokens 15-årige mördare Anton säger sig inte veta varför han handlat som han gjort, men inom sig vet han ändå: "… kroppen som blev slagen var ingen människa. Det handlade om att måtta och sikta, att avväga och improvisera". Våldet var alltså ingen aggressionshandling mot offret (som utövaren inte kände), utan handlade om något annat, något som bara rörde den som sparkade och slog.


Men författaren reder inte ut vad detta andra är. Anton förblir outgrundlig och perifer. I stället handlar det om relationen mellan Antons storebror Isak och Ester. När mordet sker är Isak på väg bort från Ester efter några månader av förundrad kärlek. Lusten och längtan falnar, han undviker henne – men när Anton mördar, och livet hemma i ett slag förvandlas till ett slukhål av ångest, blir Ester Isaks känslomässiga räddningsflotte. Och det är då boken blir viktig.


Skildringen av Esters insisterande omvårdnad, Isaks akuta kapitulation som gradvis övergår i vad som gränsar till äckel inför henne, och de ohyggliga konsekvenserna av det inre kaoset – den berättelsen är omskakande på riktigt, och mycket angelägen läsning för den som är omkring 17 år och kämpar för att förstå sig själv.

Här skriver Schiefauer säkert och skoningslöst om inre och yttre brutaliteter som hon tvivelsutan vet något om. Berättelsen handlar egentligen inte om mord och nynazism, utan om det förtvivlade krig som uppstår inom och mellan människor som körs genom en känslomässig köttkvarn. Vilket händer varje människa, förr eller senare, på ett eller annat sätt.

Den dag som det sker är det viktigt att ha läst en bok som “När hundarna kommer”.