Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Monotona stycken på Artipelags utställning

"Den monokroma symfonin" Riiko Sakkinnen, 50 States of Black, 2015; Tony Smith, Cross, 1962; Pia Wallén, Crux. Foto: Jean-Baptiste Beranger
Från utställningen "Den monokroma symfonin". Cajsa von Zeipel, Morra, 2014 Foto: Sophie Mörner
"Den monokroma symfonin" Janis Kounellis, Untitled, 2015 Foto: Anders Sune Berg
Valerie Kyeyune Backström. Foto: Michaela Hasanovic

Valerie Kyeyune Backström ser själlös Filippa K-konst på Artipelag i Stockholm.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST

DEN MONOKROMA SYMFONIN
Artipelag, Stockholm
Till 28/3

Bra konst ska ta en i besittning. Den behöver inte vara en trevlig upplevelse, men den behöver vara… något. I ”Den monokroma symfonin” som utgår från den ryske konstruktivisten Kasimir Malevitj konstnärsskap, samlar man ett drygt 30-tal mer eller mindre samtida konstnärer, i olika mer eller mindre monokroma rum. Vi går från svart och vitt till rött, blått, gul och grönt, ackompanjerade av utvald musik.

A Kassens verk är magiska. Foton av kajaker, persiska mattor och granit bredvid resterna av dessa objekt efter att de malts ner till ett monokromt slutresultat. De är hisnande och meditativa och litet sorgliga. Man kan och bör stå länge och begrunda träflagorna som sticker ut ifrån den pulveriserade kajaken och glittret som syns i viss belysning.

Men så är det det här med det svarta rummet.

Det är så fantasilöst. Det saknar riktning. Man kan förstås fundera över det värdeladdade i färgen, denna färgernas anti-färg, fylld av både politisk och emotiv symbolik; här finns möjligheterna att skapa något omvälvande och utmanande, kanske till och med obehagligt.

Berör svarthet

I Riiko Sakkinens verk får vi något som liknar det, 50 likadana dukar med olika bildtexter som alla berör svarthet. Allra bäst är Jason Martins ”Beast”, dallrig och vibrerande och fullständigt kroppslig och alldeles intagbar.

Annars känns det tamt. Yohji Yamamotos kläder hänger lite slappt och dammiga i för stark belysning, och förlorar i denna inramning den magi och fullständiga förnekandet av begränsningar i skrädderiets förmåga att omforma kroppen, rörligheten som annars är så unik för designern.

Utställningen som helhet lever inte upp till sina egna ambitioner. Den lyckas inte förvandla rummet och således inte heller oss.

Som ett inredningsreportage

Det är som att vandra omkring i ett inredningsreportage, eller något som folk som gillar inredningsreportage skulle uppskatta. Varför står jag och tittar på en röd radio? Blandningen av konst, design och mode är liksom trevande, som när man försökt skrapa ihop alla röda ting man har för ett häftigt foto på Instagram. Det är svalt och snyggt men själlöst som en Filippa K-skjorta.

I det gröna rummet når utställningen något som skulle kunna kallas frid, för just detta rum, högt beläget med stora fönster mot skog och hav och lyxigt naturligt ljus, är snuskigt vackert. Men först där, och endast där, införlivas några av monokronismens manifesta tankar om allkonstverket, där och just då blir summan större än sina beståndsdelar.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.