Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Momo eller kampen om tiden: Enskedespelet

Gunilla Brodrej går på Enskedespelets årliga tältteaterföreställning och ser Momo eller kampen om tiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

MOMO ELLER KAMPEN OM TIDEN | Av Michael Ende | Regi och dramatisering Johanna Huss | Enskedespelet, Stockholm | Målgrupp: 7+

Det ringer på dörren. Två unga män med vänliga leenden undrar om jag inte, liksom de, funderar på hur man får tiden att räcka till.
Lösningen sträcker de fram i form av en broschyr med en krackelerande småbarnsmamma på framsidan. Sedan tackar de för sig och går. Inuti broschyren döljer sig en broschyr till – det senaste numret av Vakttornet, Jehovas vittnens tidning.
Samma dag, på väg till Enskedespelets föreställning Momo – eller kampen om tiden passerar vi SAS-reklamen som lyder ”Ta hand om din tid”. Budskapet är att man kan vara tillsammans med barnen på dagis om man väljer att resa med flyget. Ok, jag har fått budskapet.

Enskedespelets årliga tältteaterföreställning är alltså denna gång Michael Endes ungdomsklassiker som fångar det postmoderna samhällets eviga dilemma, att kunna leva och fungera som kreativ, fritt tänkande människa i en tid med upptrissade krav och högt tempo. Det blir tyvärr ingen märkvärdig uppsättning denna gång, för lång och obearbetad och i avsaknad av någon riktigt bra skådespelare som förr om åren varit magnet och
motor i det brokiga teaterkollektivet. Nu ligger titelrollen och ansvaret på den 12-åriga begåvningen Siri Neppelberg som ska försöka vara lika fåordig som förtrollande. Tufft.
Den halvfascistiska sekten ”De grå” påminner med sin tidssparkassa starkt om Jehovas vittnen-skriftens stränga 20-punktsmetod för att utnyttja tiden maximalt. Suveräna Paulina Åhnberg har klätt dem
i grå, hellånga kappor som påminner om tvångströjor och har höga stödkragar, jag associerar till djur som skadat sig och inte får slicka. Man kan se föreställningen för klädernas skull och för somliga ljuvliga scenografiska lösningar – möbler ser ut att sjunka ner i kvicksand.
Johanna Huss gör som vanligt ett beundransvärt hästjobb med sin enorma skara skådisentusiaster i alla åldrar. Men här behövs strykningar. Ironiskt nog är den kvardröjande känslan att de stjäl lite för mycket tid från publiken, nästan tre timmar lång är föreställningen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!