Nollnolltalet gjorde oss alla till arkivarier. Vi upprättade digitala arkiv i megabyte, gigabyte och terabyte. Vi skaffade mp3-spelare som vi fyllde med musik och digitala kameror som fyllde hårddisken med tusentals fotografier. Vi nedtecknade våra tankar i bloggar där gamla inlägg hela tiden fanns prydligt insorterade i högerspalten, under rubriken "arkiv".
Tiotalet närmade sig med löftet om att förenkla det digitala livet. Nu skulle vi slippa ansvar för arkivet. Alla filer var nämligen förutbestämda att uppstiga till Molnet - en platslös plats där all data är ständigt tillgänglig, förutsatt att man är ständigt uppkopplad. Riktningen pekades ut av Apple med handdatorer som kallades Iphone och iPad. Därmed bröts nollnolltalets trend i riktning mot allt större hårddiskar. Hårdvaran av i dag är främst gjord för att konsumera filer som finns lagrade på annan plats - i molnet. Detta konsumtionsbeteende bejakas till fullo av "molnmodernismen", tidens nya ideologi, som fått stort genomslag i Sverige.
För en molnmodernist är det inte längre aktuellt att ladda ner musik till hårddisken, eller att lägga in den egna cd-samlingen där. Musiken strömmar i stället från Spotify. Framsteg har blivit synonymt med centralisering: alla filer i molnet. Bekvämlighet är att glo på långfilmer från Netflix, tv från SVT Play, övrigt från Youtube. Privata dokument lagras hos Google och bekantskaperna på Facebook, medan debatterna förs på Twitter - inte längre utspritt bland olika bloggar.
Att arkivera filer på sin egen hårddisk har på 2010-talet blivit lika omodernt som det var att tillaga sin egen tomatsoppa på 1950-talet. Förvisso kom då inte all mat från konservburk, lika lite som all musik nu kommer från Spotify. Men då som nu är självsäkerheten på topp bland de modernister som funnit en formel för det rationella. Då ersattes hantverksmässig tillverkning av industriell massproduktion med det löpande bandet i centrum. Nu har vi fått mobila bredband som låter småskaliga arkiv ersättas av storskaliga serverhallar.
Kulturens infrastruktur har centraliserats förr. För ett halvsekel sedan fick vi fler kanaler i radio och fler tv-mottagare i hemmen. Etermediernas utbredning innebar en tillbakagång i bruket av bandspelare. En global subkultur av "bandamatörer" hade under 1950-talet byggt upp egna ljudarkiv i sina garderober. De sjöng duett med sig själva och klippte samman ljudspår till diabildsvisningar. Via postväsendet fildelade de bandinspelningar med entusiaster i utlandet och beskrev gärna detta som en insats för världsfreden.
Bandamatörerna vände sig mot radions skval och tevesoffans passiva kulturkonsumtion. Inte heller gav de mycket för kassettband, vilket de betraktade som en materiell inlåsning av mediet som försvårade klippning. Ändå innebar ljud- och videokassetternas utbredning på 1970-talet att pendeln svängde på nytt - denna gång bort från molnet. Ungdomar valde bort radions strömmade musik till förmån för egna kassettarkiv. Eftersom detta från kulturpolitiskt håll sågs som ett problem, tillkom de första förslagen om kassettskatt. Men för 1980-talets musikaliska underjord blev just kassetten det centrala mediet - en preferens som återuppstått på 2010-talet, delvis som en reaktion mot det digitala molnet.
Vår tids molniga medieklimat präglas av en genomgående skiktning mellan två slags molntjänster. Den breda massan håller till godo med Spotify, som siktar på att tillhandahålla "all" musik, men bara så länge den utgivits av ett skivbolag som slutit avtal. Samtidigt rör sig de passionerat musikintresserade snarare mot Soundcloud, där vem som helst kan ladda upp eget material. Professionella filmer finns på Netflix, men allt annat finns på Youtube. Någon liknande skiktning finns inte i fildelningsnätverken.
Alla arkiv bygger på någon typ av gallring. Filer som delas i ett fildelningsnätverk förbli bara tillgängliga så länge någon behåller dem i sitt lokala arkiv, som förblir öppet för delning - men då kan det räcka med en enda entusiast, någonstans på planeten. Utbudet av musik på ett gammalt fildelningsnätverk som Soulseek är betydligt större än vad som kan erbjudas av Spotify, men att hitta det eftersökta kan ta något längre tid.
Molntjänsterna är arkiv där makten att gallra finns på en central punkt - ofta i USA snarare än i Sverige. Kriterierna för gallring är oftast luddiga: texter, bilder eller ljud kan avlägsnas för påstått upphovsrättsintrång, men lika gärna av politiska eller moraliska skäl. Grundregeln är ändå att allt behålls. Men hur länge? En vacker dag kan ett företag köpas upp, vilket kan betyda att innehållet i deras moln försvinner eller blir inlåst.
Som användare av molntjänster får vi ytterst sällan några ordentliga garantier för långsiktig beständighet.
Långtidslagring av digital information är inget som löser sig själv. Hårddiskar har en begränsad livslängd, så för att vara någorlunda säker på att behålla en digital fil måste den ständigt kopieras på nytt, helst vartannat år och helst i två exemplar. Om inte sådana åtgärder vidtas, kommer det att bli slumpen som gallrar i arkivet. Och nog kan det finnas en skönhet i detta, någonting befriande i att plötsligt slippa vårda sina tusentals fotografier eller i att tvingas bygga upp sin musiksamling på nytt. Samtidigt finns det något djupt kusligt i de digitala arkivens nyckfullhet.
När vi fyller hårddisken med bilder på våra barn, tänker vi nog ogärna på att dessa digitala filer med stor sannolikhet kommer att vara eliminerade innan barnet blivit vuxet. Även om vi till en början bemödar oss om regelbunden säkerhetskopiering, tenderar den blotta mängden av arkiverade filer till slut att bli oöverskådlig. Att söka upp en bild från en viss situation blir omöjligt, om vi inte först har nedlagt en betydande tid på att förse varje bild med en beskrivning - men hur ska vi då ens få tid att titta på alla bilderna?
Att lagra digitala foton i en växande hög ter sig allt mindre tilltalande. Anders Mildner diskuterade konsekvenserna av detta i sitt inlägg (Expressen 31/3). Familjefotograferandet verkar nu gå åt två motsatta håll samtidigt. Ena riktningen kan kallas för postdigital: vi kan låta ett urval av våra foton skrivas ut på papper, för mer beständig lagring i bokhyllan. Alternativet är att låta bilderna uppslukas i ett flöde, på Facebook eller Instagram, där de ges omedelbar spridning till den närmsta kretsen, utan att vi bekymrar oss om att återfinna dem. Efter bara några dagar glider bilderna bort från vår horisont, precis som med diskussionerna på Twitter.
Men att arkivet glider ur sikte betyder inte att det försvinner. Varje bild som laddas upp, varje tweet och varje klick, lagras någonstans i molnet. Informationen arkiveras, låses in och blir till råvara för de företag som vill finna mönster i våra nätbeteenden. Ju mindre tid vi själva lägger på att arkivera, desto större blir arkivets makt över oss.