Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Modiga Fadime, du borde ha levt i dag

Fadime Sahindal mördades den 21 januari 2002.
Foto: MARCUS ENGSTRÖM
Nalin Pekgul berättar hur hon öppnade sitt hem för Fadime Sahindal för att ge henne en frizon, där hon kunde känna sig trygg.
Foto: ALEXANDER DONKA

Den 21 januari har det gått 20 år sedan mordet på Fadime Sahindal.

Nalin Pekgul berättar hur hon lärde känna kvinnan som hade modet att berätta om förtrycket.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Hon spänner ögonen i mig och säger:

– Om det kan hjälpa en enda flicka så är det värt det. 

Orden kommer från en kvinna som just nu lever under dödshot från männen i sin egen familj och inte har någonstans att ta vägen. Det är därför hon nu sitter mitt emot mig, i soffan i mitt vardagsrum.

Fadime Sahindals brott var att hon vägrade underkasta sig släktens syn på hur kvinnor skulle leva sina liv. Fadime ville ha friheten som de flesta av oss tar för given, att själv få välja hur och med vem hon skulle leva sitt liv. Hon vägrade att underkasta sig hederskulturens normer och stod fast vid sitt eget val av man. Jag kommer precis ihåg hennes ansiktsuttryck när hon sa de orden till mig och min man, Cheko. Jag minns att jag häpnade över hur modig hon var. Denna lilla späda, sköra kvinnan är en av de modigaste personer jag träffat. 

I medierna har det framställts att det var som vän jag öppnade mitt hem för Fadime Sahindal. Men jag kände inte Fadime innan jag hörde talas om hennes utsatta situation i medierna. Det var efter att vi hade medverkat i samma radioprogram som vi fick kontakt.  Året var 1998. Fadime var då på flykt undan sin egen familj.

Vi talades vid några gånger men det var först när Fadimes pojkvän tragiskt omkom i en bilolycka några månader senare som vi fick verklig kontakt. Fadime var fullkomligt förtvivlad. De samtal jag hade med henne då är nog några av mitt livs jobbigaste. För att stödja henne i sorgen erbjöd Cheko och jag Fadime att bo hos oss sommaren 1998. Vi ville ge henne en frizon, där hon kunde känna sig trygg.

Hon hade aldrig sett kurdiska män i Uppsala sköta sådana sysslor förr.

Fadime Sahindal kände bara sin egen släkt, den som fördömde henne, spottade på henne och hotade att döda henne.

Vi var båda kurder från Turkiet, men trots det blev det en kulturkrock för Fadime att bo i en familj där män inte styr över kvinnorna.

Den 30 juni fyller min syster Evin år. Mina föräldrar var bortresta så det blev mina yngre bröders ansvar att fixa middag till hennes vänner.

När Fadime, min väninna Anna-Kirsti och jag kom hem till mina föräldrar såg Fadime närmast chockad ut när hon såg mina bröder laga mat och diska. Inte nog med det, de bryggde te och serverade oss kvinnor.

När min bror Hemo bytte blöja på vår son stirrade Fadime förundrat på honom. Hon hade aldrig sett kurdiska män i Uppsala sköta sådana sysslor förr.

Fadime frågade om vi var riktiga kurder och vi svarade i mun på varandra att hon aldrig fick säga det inför vår pappa. Skulle vår släkt som i generationer kämpat för kurdernas rättigheter, skulle nu inte vi betraktas som riktiga kurder?

Fadime vägrade att underkasta sig hederskulturens normer och stod fast vid sitt eget val av man.
Foto: PRIVAT / PRIVAT

När Cheko och jag lärde känna Fadime Sahindal närmare upptäckte vi att hon, som så många andra flickor från Mellanöstern vi har mött, var mycket beroende och bunden till sin mamma. Å ena sidan så sviken och besviken, och så fylld av att hävda och kräva sin rätt. Å andra sidan en enorm längtan efter sin mammas famn. Speciellt hårt blev sveket från hennes mamma, när det stod klart att hon tog parti för brodern, inte för Fadime. Brodern som kallade Fadime hora och som sa att han skulle döda henne, eftersom hon skändat familjen genom att ha en pojkvän som inte familjen godkänt. När ilskan och sorgen ebbat ut kom längtan. Brytningen med mamman var svår och saknaden outhärdlig.

Till slut var längtan så stark att Fadime vädjade till mig och Cheko att kontakta hennes morbror Cemal för att se om vi kunde hjälpa henne att få träffa sin mamma.  

Fadime trodde att Cemal skulle bli imponerad av att jag som riksdagsledamot bad honom om hjälp. Och i sin tur skulle morbrodern få pappan att gå med på ett möte. Cemal mötte oss på tågstationen och körde oss hem till Fadimes föräldrar.

Under samtalet såg han hela tiden ner i golvet.

Det var ett surrealistiskt möte. Vi skulle alltså fråga männen i en familj om deras dotter fick träffa sin egen mamma och sina systrar. Jag tänkte på min farfar Mele Zeki i Kurdistan som ofta fick medla och alltid tog ställning för kvinnors rätt att välja vem de ville dela sitt liv med. Inte kunde jag någonsin föreställa mig att jag många år senare skulle få samma uppdrag i Sverige. Fadimes pappa bjöd in oss till vardagsrummet och satte sig i en fåtölj. Jag bad honom att sätta sig bredvid mig i soffan för att lättare kunna skapa förtroende. Han var otroligt pressad och närmast förkrossad över all den mediala uppmärksamheten.

Under samtalet såg han hela tiden ner i golvet, höll sina händer i knäet och upprepade gång på gång ”jag önskar att jag var död, blev överkörd av en lastbil och inte hade varit med om detta. Se till att Fadime inte pratar mer med tidningarna. Kurderna i Uppsala klipper ur artiklarna i tidningarna och skickar ner till mina släktingar i Turkiet. Till och med i vår by vet de allt vad Fadime ställt till med. De ringer och frågar vad som pågår. Det pratas överallt. Men när jag kommer blir det knäpptyst. Jag kan inte gå ut och titta folk i ögonen. Förstår hon inte?”

Jag och Cheko pressade dem hårt för att låta Fadime träffa mamman och systern. Men det var omöjligt. Pappan var obeveklig och stod fast vid att Fadime vanhedrat honom och hela släkten genom sitt uppförande – för dem var hon död. Han bad mig meddela henne att hon aldrig skulle kontakta dem mer och att hon aldrig skulle ställa upp i medierna – om hon lovade det skulle de inte röra henne. Pappan var tydlig med att om Fadime kom till Uppsala skulle han själv bli tvungen att mörda henne, eftersom hans son annars skulle göra det. Och då han bara hade en son ville han inte att hans son skulle sitta i fängelse många år.

”Jag är ju inte död”, utbrast hon, medan tårarna rann nedför kinderna.

Det var svårt att återge pappans ord efter mötet. 

Jag minns så väl Fadimes reaktion när jag berättade vad pappan låtit hälsa och att hon för dem är död. ”Jag är ju inte död”, utbrast hon, medan tårarna rann nedför kinderna. 

Trots att hon blev helt förkrossad lovade hon att varken ställa upp i medierna mer eller åka till Uppsala.

Jag har tänkt mycket på besöket hos Fadimes föräldrar. Och jag lärde mig mycket av det. Jag lärde mig vikten av att arbeta med familjerna, deras värderingar och kraven på dem från en hemby flera tusen kilometer från Sverige. Det räcker inte med att skicka i väg tjejerna, eller ge dem andra skydd, Det är en kortsiktig lösning. Det är svårt att föreställa sig att bli avskuren från sin egen familj. Många flickor och kvinnor längtar till sin mamma som till exempel Fadime.

När Fadime började studera till socionom först i Sundsvall och sedan i Östersund, blev vi lättade. Jag rådde henne att gå med i SSU för att hon där skulle kunna föra sin kamp vidare. Jag hade förhoppningar om att hon kunde bli en bra riksdagsledamot. 

På Fadimes begravning bars kistan av kvinnor i en protest och markering mot det patriarkala hedersförtrycket.
Foto: MAGNUS JÖNSSON

Tiden efter mordet på Fadime ter sig delvis som i ett töcken. När mycket hemska saker har hänt mig i livet har det ibland varit som att jag fått en black-out. Mordet på Fadime är en sådan händelse. Jag minns att Expressen-journalisten Britta Svensson intervjuade mig. Jag minns också att SSU:s dåvarande ordförande Mikael Damberg med sin familj kom hem till oss. Damberg undrade om SSU kunde göra något. Jag minns att jag då tänkte på Fadimes kusiner som stått henne nära och att jag ville ta kontakt med dem. Dambergs medarbetare hittade Fadimes kusiner och körde dem hem till oss från Uppsala. Och senare satt fyra förkrossade unga kvinnor i vår soffa. Vi kom att prata mycket om begravningen. Kusinerna var rasande över att deras släktingar skulle sitta längs fram i kyrkan och som de sade låtsas sörja.

Dagen före begravningen ringde en av kusinerna och sa att de hade diskuterat och kommit fram till att ingen manlig släkting skulle få bära Fadimes kista. Det skulle tjejerna göra och de undrade om jag ville vara en av dem. Jag sade att det var självklart för mig att ställa upp och kände mig hedrad av att de unga kvinnorna ville ha mig med som stöd.

Att kistan bars av kvinnor var i sig en protest och markering mot det patriarkala hedersförtrycket.

Fadime Sahindal fick närmast en officiell begravning som direktsändes i tv, där flera högt uppsatta partiföreträdare var närvarande. Det var som att ett helt land blivit berört av Fadimes öde och nu manifesterade sitt stöd till henne. När kistan skulle bäras ut, försökte de manliga släktingarna tränga sig fram men vi tryckte undan dem och med hjälp av prästen kunde kistan bäras enbart av oss kvinnor. Att kistan bars av kvinnor var i sig en protest och markering mot det patriarkala hedersförtrycket. Tusentals människor följde kistan till Fadimes sista vila.  Anledningen till att Fadimes fall fick så stor uppmärksamhet var att hon själv hade framträtt och berättat om sin kamp för ett självständigt liv i ett program av journalisten Marianne Spanner och talat inför riksdagen.

Minnesstund för att hedra Fadime och andra offer för hedersmord.
Foto: ROGER VIKSTRÖM
Fadimes grav.
Foto: STAFFAN CLAESSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

När jag för nästan 30 år sedan ville lyfta frågan om hedersförtryck var det så gott som ingen som ville lyssna. Varken kolleger inom politiken eller journalister. Endast SSU:s tidning Tvärdrags dåvarande redaktör Ingvar Persson trodde på mig och var den som publicerade min första artikel i ämnet. Men du Fadime fick hela Sverige att vakna.

Kära modiga Fadime, du hjälpte långt fler än en enda flicka genom att vägra underkasta dig och kräva din självklara rätt. Du hade modet att berätta om det förtryck och de hot du utsattes för. Det har öppnat ögonen för vad hedersförtryck är. Idag finns betydligt större kunskap. Även om många flickor och pojkar fortfarande i dag utsätts, hotas och dödas.

I dag skulle du varit 46 år. Du borde haft familj, kanske barn, ett yrke. Det fanns så mycket du ville göra och åstadkomma. Det fanns så mycket kraft i den stora men till synes lilla kvinna du var. Men framför allt Fadime borde du levt.


Nalin Pekgul är psykiatrisjuksköterska och skribent på Expressens kultursida. Hon har tidigare varit socialdemokratisk riksdagsledamot.



”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta”, säger Horace Engdahl.