Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Modernt: Uppspänd underhållning i stan

LEVER PÅ HOPPET. Studsmattorna letar sig in i stadsmiljön.

Foto: Jocke Berglund

Liten flicka i leksaksaffär.

Foto: Suvad Mrkonjic

Dan Hallemar inleder ungkulturens sommarserie om moderna leksaker med en rapport från studsmattelandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MODERNA LEKSAKER/1

I Sverige har barn i genomsnitt 540 leksaker var. Somliga är mer populära än andra och har blivit kommersiella succéer. Vilka mekanismer gör att vissa prylar blir mer intressanta än andra? Vilken sorts lekar uppstår och vad säger det om samtiden? Hela sommaren kommer ungkulturens skribenter att fördjupa sig i de moderna leksaker som sysselsätter våra barn.

Under våren blev studsmattor plötsligt ett samtalsämne i stadsdelen Hornstull i Stockholms innerstad. Medlemmar i bostadsrättsföreningar i stadsdelen ville placera ut studsmattor på gårdarna. Detta stötte på visst motstånd. Motståndarlaget framhöll ett lokalt avskräckande exempel:

En förening hade tillåtit en studsmatta på gården och barnen i kvarteren hade skaffat sig portkoden för att kunna hoppa. Mattan blev en samlingspunkt, livaktig och högljudd.

Studsmattans ankomst till Stockholms innerstad är villaförortens ankomst till innerstaden. Det är en till synes främmande kultur som nu vill spänna upp sin underhållning för barnen på gårdarna.

Det finns några nutida fenomen som provocerar den urbana romantikern. Den snabbcyklande villamänniskan i lycrakläder är en sådan. Den långpendlande cyklisten betraktas som en kombination av patetisk mellanchef med åldersnoja och Stig Helmer.

Det är krocken mellan villakulturen och stadskulturen som syns på de allt fler och allt bredare cykelbanorna.

 

Studsmattan på gården i Hornstull är något liknande. Något man valt bort om man bosatt sig i stadens kärna dyker upp just där. Som en påminnelse om det där man inte vill gravitera ut mot. Det som kallas sprawl - de utspridda villamattorna med villastudsmattorna.

Studsmattor började dyka upp i villaområden på Västkusten under andra hälften av 1990-talet. De hämtades hem av en entreprenör som bott ett antal år i USA och sett deras popularitet. De blev en billigare variant av swimmingpoolen, den strävsamma amerikanska medelklassens återkommande drömprojekt.

Men studsmattorna lanserades också som ett botemedel mot den ökande barnfetman. Med hjälp av studsmattorna skulle barnen lockas ut från tv-spelen. De föräldrar som själva hade cyklat runt i det amerikanska suburbia hade blivit en paranoid generation som inte lät barnen röra sig fritt längre. Allt färre cyklade.

Studsmattan blev den perfekta lösningen på dilemmat. Här kunde barnen - inom synhåll - studsa upp och ner innanför det uppspända nätet. Utan att behöva lämna den privata trädgården.

 

Studsmattan drog bort leken från villaområdets allmänningar - och dess torftiga lekplatser där tonåringarna gungar - in på den privata tomten. Tillsammans med partytälten kunde den omforma varje villatomt till en potentiell festival för barn och vuxna.

Men det som hände i Hornstull hände också ute i villakvarteren. Studsmattorna blev de nya samlingspunkterna. Och eftersom villaområdet, och de flesta så kallade förortsområdens, inbyggda logik är den fria rörelsen mellan husen kunde ingen stoppa den. Till skillnad från inne i staden.

Det är det paradoxala med protesterna i Hornstull. Stadsbons val att bo just i staden får antas vara närheten till andra människor, det kollektiva i stadslivets gator, där man inte stänger in sig bakom staket och häckar utan omfamnar idén om det brusande gemensamma stadslivet. Eller är det egentligen låset till gården man är ute efter?

"Upplev friheten" läser jag i en annons för studsmattor. Studsmattan är den perfekta friheten. Tyngdlösheten. Det har den gemensamt med cykeln. Och kanske med villan. Inte med villan som sådan, men med idén om villan, och det liv som följer med den.

 

Många som moraliserar över livet i de utspridda förorterna bortser från detta. Friheten att studsa mot himlen. Och att det där finns något för hela staden att lära av.

Drömmen om Karlsson på taket, flykten över taken (ser man om filmen "Karlsson på taket" från 1974 kan man notera att inga portkoder stoppar barnens lek).

Friheten att hänga sig fast vid den högsta punkten och sträcka sig efter allt. Som hos storstadspoeten Rimbaud som flyr de enkelriktade gatorna. "Jag har spänt repen från klocktorn till klocktorn; prydda band från fönster till fönster; gyllne kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar."

Längtan efter en studsmatta på bostadsrättsföreningens gård som ett eko av det gamla slagordet från studentupproren 1968: "Under asfalten en strand". På bostadsrättsgårdarna en studsmatta.

När man bygger nya hus i Stockholm i den nya stadsdelen Hagastaden så är gårdarna mörka, förskolorna ligger längst ner dit ljuset aldrig når. Det är en längtan efter täthet i formen av en stad som inte har plats för frihet och rörelse. En stad utan lek.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!