Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Moderna museet har tappat bort leklusten

Valerie Kyeyune Backström.Foto: OLLE SPORRONG
Atsuko Tanaka iförd sin elektriska klänning, Tokyo, 1956Foto: KANAYAMA AKIRA AND TANAKA ATSUKO ASSOCIATION

Vad händer när konst som skulle vidröras och användas, blir dyrgripar på museer omgivna av varningsskyltar?

Valerie Kyeyune Backström ser en utställning som tappar bort Atsuko Tanakas (1932-2005) lekfulla espri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När Atsuko Tanaka nu visas på Moderna museet är det första gången hennes verk ställs ut i Norden. Tanaka var en av medlemmarna i Gutai, en konstgrupp som i efterkrigsstidens Japan ordnade happenings innan happenings var en grej, löste upp gränserna mellan deltagare och betraktare, rörde sig utanför och utomhus. Gutai präglades av lekfullhet och ett motstånd mot det överintellektuella, en vilja att låta konsten leta sig bortom det stela utställningsrummet, bortom pensel på duk, bortom de fasta objekten, till något helt nytt och dessutom upplevelsebaserat.

I den västcentrerade historieskrivningen har gruppen ofta förenklats; ibland har deras närhet med andra konströrelser (till exempel action painting) överbetonats, man har missat att deras internationella utbyte var en korsbefruktning snarare än envägskommunikation, och man har haft svårt att tolka och förstå de japanska influensernas betydelse.

Jag saknar helt enkelt lite av det som var Gutais esprit.

På Moderna museet ligger fokus på Tanakas tidiga produktion, från de år hon var verksam i Gutai. Det är främst måleri – hennes berömda framträdanden, bland annat med överdimensionerade pappersklänningar, kan ses på en skärm. Det är också hennes kalenderarbeten, där hon abstraherar vår uppfattning om tid. Och så klart, la pièce de résistance – ”Denkifuku”, en elektrisk klänning bestående av lysrör och glödlampor hon själv kopplat ihop på ett vådligt sätt.

Ändå kan man inte undgå den konventionella form som utställningen fått. Jag saknar helt enkelt lite av det som var Gutais esprit – livet och rörelsen, leken, mindre fokus på intellekt.

Denkifuku (Electric Dress), 1956/1999Foto: STUDIOPHOTO2

Bredvid en enorm duk (målad med kanon) av kollegan Shimamoto Shōzō visas en av hans tidiga trappanordningar, samtidigt som det projiceras en kornig filmupptagning från ett av Gutais stora konstevents i en park. De glada parkbesökarna i videon leker med konsten. Men bredvid Shōzōs trappa på Moderna museet sitter en skylt som varnar besökare för att beträda objektet. Det är något ironiskt, eftersom själva utgångspunkten för ett verk som heter ”Var god gå ovanpå” är att det blir till när deltagaren går de osäkra trappstegen, i den fysiska interaktionen.

Kanske får man nöja sig med lekfullheten i Tanakas måleri.

Det är förstås inte ett problem unikt för den här utställningen, men det väcker frågor om vilket värde bortom det ekonomiska ett verk får när det inte längre tillåts att användas som det var tänkt – eller vilken motståndskraft det finns i enskilda verk för att undgå att bli kommodifierade.

Atsuko Tanaka, ”Untitled (9)”, 1956.Foto: KANAYAMA AKIRA AND TANAKA ATSUKO ASSOCIATION

Kanske får man nöja sig med lekfullheten i Tanakas måleri. Dessa underbara abstrakta tavlor, glossiga av färg, rör sig i cirklar – dessa återkommande cirklar! – som påminner lika mycket om kopplingsscheman som zenmåleri. I dem finns glädjen, spontaniteten, känslan för komposition – och den upplösning av måleriets gränser som återfinns i hela hennes konstnärskap.

KONST

Atsuko Tanaka 

Moderna Museet, Stockholm

Till 16/2

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.