Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Mobbningen av Roy Andersson är bisarr"

UTPEKAD. Roy Andersson har sedan utgivningen av "Egenmäktigt förfarande" förknippats med romanfiguren Hugo Rask. Foto: Andrew Medichini

Reaktionerna på att filmskaparen identifierar sig med Hugo Rask i "Egenmäktigt förfarande" saknar proportioner, menar Jens Liljestrand

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roy Andersson heter en människa. Han hade under en period en relation med en kvinna som tio år senare skrev en roman. Mannen i romanen – som konsekvent beskrivs som en oempatisk, manipulativ och narcissistisk skitstövel – har en mängd saker gemensamt med just Roy Andersson. De har till exempel likartade yrken, likartade positioner i offentligheten och har sin kombinerade bostad och arbetsplats på samma adress.

Detta medförde att de flesta personer med kunskap om den svenska kulturvärlden omedelbart vid romanens utgivning kungjorde för alla som ville lyssna – med den belåtenhet som brukar ingå i förmedlandet av den sortens skvaller – att Hugo Rask, som romanfiguren heter, är Roy Andersson.

 

Detta är fakta i saken.

Det som sedan hände var att romanen fick landets förnämsta litteraturpris och sålde i 200 000 exemplar. Siffran är från september och behöver möjligen uppdateras efter de senaste dagarnas uppmärksamhet. Den föranledde även en längre debatt, initierad av DN:s Åsa Beckman, om "kulturmannen". Även där nämndes Roy Anderssons namn, i informella sammanhang, gång på gång och med samma belåtenhet som innan, som synonymt med "kulturmannen" Hugo Rask.

Ett år efter utgivningen blir Roy Andersson intervjuad i tidningen Fokus, en text som publiceras i sin helhet imorgon. Den långa intervjun kretsar kring 71-åringens långa karriär som filmare, eftersom hans nya film, som just har fått Guldlejonet i Venedig, inom kort ska visas i Sverige. I intervjun ställer journalisten Annah Björk den explicita frågan: "Är det du som är Hugo Rask?"

Nu gör Roy Andersson ett väldigt stort misstag. Han svarar inte nej på frågan. I stället svarar han det lite slappa: "Ja, det kan man säga." Han fäller ett omdöme om Lena Andersson – "Hon är en väldigt bra författare" – vilket förstås kan tolkas som en grov förolämpning. Dessutom, för att göra det hela om möjligt ännu värre, erkänner han att han själv inte har läst boken. Vetskapen om att han är förebild för Hugo Rask kommer från bekanta som har läst den och sett de uppenbara parallellerna.

 

Jag tycker att Lena Anderssons bok är mycket bra. Jag är inte särskilt intresserad av Roy Anderssons filmer. Hans politiska åsikter är mig främmande, bland annat har han skamligt nog tagit emot Jan Myrdals Leninpris.

Men den pågående mobbningen av Roy Andersson är helt bisarr. Han har inte "kidnappat" Hugo Rask, som Malin Ullgren påstår (DN 29/10). Han har ett år efter utgivningen besvarat en fråga från en journalist, en fråga som sannolikt Ullgren och alla andra i fackeltåget redan kunde svaret på.

(Det enda som skulle kunna motivera denna kollektiva ilska mot Roy Andersson är om man tar för givet att han faktiskt är Hugo Rask och att hans beteende därmed är en förlängning av det självcentrerade beteende som han tillskrivs i "Egenmäktigt förfarande", men det resonemanget tar ju liksom udden av kritiken.)

 

Enligt det sedan länge rådande litteraturvetenskapliga paradigmet är fiktion alltid fiktion. Lena Andersson äger, på samma sätt som Karl Ove Knausgård, Maja Lundgren eller Carina Rydberg, självklart rätten till sin berättelse och dess figurer, och är fri att gestalta dem precis hur hon vill, oavsett eventuella likheter med levande eller döda personer.

Men på samma sätt har den som på rimliga grunder upplever sig ha stått modell till en sådan figur, en självklar rätt att uttrycka det offentligt utan att anklagas för att ha försökt ockupera, kväva, förminska eller på annat sätt ta makt över romanen.

Romantiteln "Egenmäktigt förfarande" är hämtad från juridikens värld, som en påminnelse om att det finns, eller borde finnas, moraliska lagar för hur vi beter oss mot varandra i våra relationer. Däremot finns det ännu ingen lag som säger att den som känner sig utpekad i en bok måste hålla käften för att värna författarens status, läsarnas känslor eller diktens förtrollning.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!