Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mitt yrkesliv blev aldrig bättre än på Lundagård

Tidningshistoria. Studenttidningen Lundagård fyllde 100 år 2020. Väggen täcks av karikatyrbilder på tidigare chefredaktörer.
Foto: Kristoffer Lindblad

I maj 2020 fyllde den anrika studenttidningen Lundagård 100 år.

Jens Liljestrand, medarbetare på 1990-talet, övernattade på redaktionen och skrev om en plats där drömmar föds och dör.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det är ett cirkelformat rum där den yttre halvcirkeln är försedd med fyra fönster som öppnar upp en panoramautsikt från Domkyrkans spetsar över Kungshusets trekant och runda torn, Universitetshusets låtsasantika kolonner, Allhelgonakyrkans sylvassa nygotik och allra längst bort åt höger Blockets ruvande skugga. 

När det skymmer tonar fasaderna in i varandra, smälter samman med lövverken, grusgångarna, gräsmattorna. När det blivit helt mörkt tänds ljuset ute i den 180 år gamla eken och kastar sitt sken in i rummet, de högsta grenarna är på nivå med fönstret där jag står.

Och det blir natt på Lundagård. 

LUNDAGÅRD

Sedan 1920 driver Studentkåren i Lund kårtidningen Lundagård, som därmed är Sveriges äldsta ännu existerande studenttidning.

En av tidningens första redaktörer var Ivar Harrie (1922-23), som 1944 blev Expressens första chefredaktör. Bland tidningens redaktörer märks även profiler som Hjalmar Gullberg (1924), Lasse Holmqvist (1955), Hans Alfredson (1956), Per Gahrton (1968-69), PM Nilsson (1992-93) och Expressens kulturchef Karin Olsson (2003-05).

Ett av de mest traditionstyngda inslagen i Lundagård är den så kallade Q-versen, där personer med koppling till studentlivet karikeras och tillägnas en anonym vers.

Lundagård har sedan många år sin redaktion på fjärde våningen i det cirkelrunda torn som dominerar Akademiska Föreningens byggnad, AF-borgen.

Artikeln ingår i 100-årsboken om Lundagård, ”Men Lundagård lever!”, som är under utgivning.

Jag kom hit första gången 1994. Då var nätterna på redaktionen ett kaos av deadlinestress, skribenter som kom upp och lämnade sina texter, skribenter som inte hade lämnat och måste jagas via fasta telefonnummer och desperata meddelanden på pipande telefonsvarare, oräkneliga timmar med tidningslayout framför oändligt långsamt tuggande datorer som likväl innehöll de mest kraftfulla processorer som fanns att uppbringa, det var fotografen som stod i redaktionens eget mörkrum och framkallade sina bilder och sen sprang över hit för att få dem inskannade, det var doften av kaffe, öl och framkallningsvätska och redaktörer halvsovande i fåtöljer så nedsuttna att det var som att sätta sig i en snödriva. 

Internet var det Stora Nya, så nytt att de flesta texter fortfarande lämnades på diskett. Många gick hit bara för att använda datorerna, det var ännu sällsynt att en privat dator hade internetuppkoppling. Jag skrev mitt allra första mejl från en dator i detta rum från en POP-mailadress, det var till läraren som hade handlett min magisteruppsats, jag ville berätta för honom att han var usel men tordes inte göra det öga mot öga. 

Och så åt man Widerbergare, det är väl det mest sensoriska minnet. En genialisk landgång komponerad som en komplett måltid där man äter sig igenom ost, rökt skinka, leverpastej och rostbiff med pepparrotsvisp, gurka och tomat och en ensam, slabbig klyfta inlagd persika, de kostade 25 kronor och var basfödan på redaktionen; under en period började butiken snåla på pepparrotsvispen vilket fick en av redigerarna att indignerat köpa in sin egen tub och lägga i kylskåpet.

Artikelförfattaren på redaktionen, cirka 1995. Flankerad av redaktionsmedlemmarna Mattias Malmqvist (tv) och Petter Bjerregaard (som äter en Widerbergare).
Foto: Kristoffer Lindblad

Ett kvarts sekel senare står jag här igen och det är ödsligt och tyst. Medarbetarna mejlar in sina texter och bilder. I kylskåpet finns ingen öl, ingen tub med pepparrotsvisp, bara havremjölk och kvarg med kokossmak. Längs väggarna står stora fina iMacs uppradade. Allt som hörs är det svaga bruset från routern. Widerbergarna säljs inte längre, charkuteributiken som sålde dem har gått i konkurs. 

Från väggen stirrar inramade Q-teckningar av alla Lundagårdsredaktörer från 1920 och framåt, från Gunnar Aspelins städade uppsyn och långsmala pipa över Hjalmar Gullbergs långa ögonfransar, Torgny T. Segerstedts rynkade höga tänkarpanna, Lasse Holmqvists svällande haka och Virve Ivarssons vässade penna. Det är en unik samling karikatyrer som speglar såväl porträttkonstens som samhällets utveckling. Fram till Jadwiga P. Westrup (1949) avbildas redaktörerna relativt ofta med cigaretter eller pipor, som en markör för intellektualism och individualism – idag, när tobaken är bannlyst från alla kontorsmiljöer, skulle det väl snarare signalera pöbelfasoner och bristande professionalism.

Jag har fått låna en nyckel av den nuvarande redaktionen och tillbringar natten här, vandrar runt i tornrummet, går nerför trappan och runt i korridorerna, mycket är förstås förändrat men det är samma lukter, samma rader av studentaftonsaffischer på väggarna, samma uppenbart antisemitiska illustrationer från ”Uarda”-spexet, souvenirer från de förflutna. Jag går ner till toaletten för att köpa en cola i läskautomaten men den är förstås borta, vuxna människor dricker inte längre läsk om dagarna.

Vad drömmer dagens lundagårdare för drömmar? Vem söker sig över huvudtaget till en karriär i en krisbransch, därtill med det skrivna ordet – ”printjournalistik” – som arbetsfält när tv, podcast och sociala medier suger upp utrymmet och bandbredden? Har inte journalistyrket hamnat i samma bakvatten som läraryrket, ett förvisso behjärtansvärt och samhällsnyttigt uppdrag som under lång tid har sett lönenivå, status och därmed auktoritet devalveras? Och de få som ändå vill dit är väl mest intresserade av tv och poddar, av flashiga webbprojekt och klickfester på sociala medier?  

Eller? Hos min arbetsgivare Expressen – den svenska dagstidning som av tradition har starkast band till Lundagård, möjligen med undantag för Sydsvenskan – är erfarenheten att unga talanger vill jobba med gräv. De vill granska och avslöja, de vill sänka fifflande politiker och hycklande kändisar, de vill använda ordet för att förflytta berg. 

På så vis är avståndet kanske inte så stort till de män runt 25 – i mitt minne var de alltid män och alltid runt 25 – som hängde på Lundagård, allvarsamma, sammanbitna, tidigt cyniska, de pratade inte om att skriva en artikel utan om att göra ett knäck, de skrev om kårpolitiker och deras fiffel, om kuratorer och deras strippor, framtidsdrömmen var att rota efter kvitton, vara först på plats vid spårvagnsolyckor, intervjua kändisar, ha en bildbyline i en helgbilaga, de dyrkade Jan Guillou och Erik Fichtelius snarare än Bang och Hunter S. Thompson

Drömmen var med andra ord ett sommarvik som reporter, kanske på Sydsvenskan, kanske på någon av rikstidningarna, själv fick jag två somrar på Blekinge Läns Tidning, det var bra sa man på Lundagård, ”klart det är en bonntidning men en bra bonntidning”. 

Det finns fortfarande stora hyllor med pärmar här, en samling av alla gamla lägg, jag bläddrar igenom dem, svartvita bilder inne i tidningen, skrikiga färger på omslagen, svårlästa typsnitt som man tyckte var balla då, en tidning som trevade efter sin grafiska form i en värld av förvirrande nya tekniska möjligheter.

Sedan 1920-talet är den vita gipskatten tidningens maskot.
Foto: Kristoffer Lindblad

Med förfäran inser jag att det mesta jag skrev var skräp, ordförrådet visserligen stort och varierat men tankarna bakom är skräp. Särskilt pinsam är tendensen att bli smetig och sentimental när jag skriver om kvinnor, min ”recension” av det allra första Boelspexet 1994 ser till exempel mest ut som en kontaktannons, på ett ställe skriver jag rent ut att jag tycker att en av de medverkande är snygg, jag rodnar av skam, hur kunde sånt här släppas igenom, varför var det ingen som stoppade mig? 

Klockan slår tre, jag öppnar upp fönstret för att släppa in vårnatten och det första fågelkvittret. De gamla redaktörerna på väggen blickar ner över det dunkla tornrummet. Hur många känner jag igen, hur många kan jag namnet på? I min ensamhet googlar jag genom listan på gamla redaktörer och här finns personer som har gjort och fortfarande gör lysande mediekarriärer, flera av dem är idag mina kolleger, men här vimlar också av personer som inte alls befinner sig i offentlighetens ljus, som sugits upp av den akademiska världen eller byråkratin eller kommunikatörssvängen. 

Senast jag gjorde något för Lundagård var till ett jubileumsnummer år 2000. Gamla medarbetare blev tilldelade varsitt decennium, jag fick ta hand om 1940-talet och som jag minns det fanns det bara en redaktör från den tiden kvar i livet, han hette Sture Westander (1946–47). Vi hade ett roligt telefonsamtal om hans tid på Lundagård, han hade haft det underbart, skrivit massor av Q-verser, bott på Thomanders, på Q-teckningen ser han ut som en ung, självsäker Thorbjörn Fälldin med sin pipa och sitt sävliga leende. Enligt vad Sture själv uttryckte fick han redaktörstjänsten tack vare sitt lättsamma sinnelag i ett Lund som snabbt ville lägga krigsmörkret bakom sig. 

Kanske var det inte alls här som något började? Kanske var det här det tog slut?

Men hans yrkesliv efteråt hade blivit tämligen tillbakadraget – säkert roligt och fantastiskt, alla liv är ju storslagna på sitt eget vis, men ett liv som inte lämnade något avtryck i det allmänna medvetandet. Efter Lund blev han lektor i franska vid gymnasiet i Trelleborg, 1968 flyttade han till högskolan i Karlstad där han gick i pension 1988 och därefter bodde fram till sin död. 

Lundagård var ingen språngbräda in i en dynamisk och äventyrlig medievärld. Tvärtom var det hans slutstation som journalist. 

När Lundagård skriver sin historia upprepas namnen på kändisarna och profilerna som ett mantra. Men det finns också ett Lundagård som inte är en språngbräda, eller en plantskola. Det här runda rummet beskrivs ofta som platsen där gnistan tändes och sköt iväg uppåt, utåt, som en raket sprakande genom rymden. Mer sällan talar man om de som inte går vidare härifrån. Kanske är Sture Westanders historia inte otypisk, kanske är den rentav typisk, den där allt det roliga, spännande, fantastiska inte hände sen, utan här. 

Kanske var det inte alls här som något började? 

Kanske var det här det tog slut? 

”Du har allting kvar” sa Sture melankoliskt i telefonen innan vi lade på, ”du har allt framför dig.” 

Det var 2000, jag skulle fylla 26 och på sätt och vis hade han väl rätt, men samtidigt inte, för det som kommer efter Lundagård är chefskurserna, hotellfrukostarna och hyrbilarna, det är tandvärken, vägglössen och ansvaret, men här, de där nätterna, var allt perfekt. 

Är det något jag vill unna den som idag eller imorgon skriver i Lundagård, är det sådana stunder. Om framtiden vet du ingenting, men i natt kan ingenting bromsa dig och din talang. I natt är staden din. 

Foto: Kristoffer Lindblad

Det börjar ljusna därute och jag är trött på att sitta här ensam men tristessen hör också till bilden av Lundagård. All dödtid, slötid, timmarna där man inte orkade ta sig ner, ta sig ut, ta sig hem, man satt kvar en stund till i den nedsuttna fåtöljen och smulorna av halvätna Widerbergare,  snackade skit, tog en öl, surfade på nätet, spelade tetris eller något annat svartvitt dataspel på de små skärmarna, det stod en tältsäng i en skrubb som kunde grävas fram och fällas ut för den som behövde sova över, kanske finns den kvar, jag hoppas den finns kvar. 

Jag har aldrig varit lyckligare i mitt yrke än i detta rum, inser jag nu. Det är så enkelt. Jag har aldrig skrivit något som känts viktigare, aldrig varit så stolt över att se mitt namn i tryck, aldrig haft medarbetare jag känt så starkt för som den gången, då allt var nytt, okomplicerat, oskrivet.

Jag hade förlorat, jag hade allt framför mig och ändå hade det nyss tagit slut.

Det blev aldrig bättre än så här. 

Och jag har aldrig känt mig så misslyckad, för jag finns ju inte med på den där väggen. Jag försökte, jag kämpade och slet men till min avgrundsdjupa bitterhet förlorade jag när kåren röstade om tillsättningen av nästa Lundagårdsredaktör. Det var i maj 1997 och efteråt gick vi alla upp hit, den lycklige vinnaren ringde från redaktionens fasta telefon och vi kunde alla höra honom belåtet konstatera för sin flickvän att ”det gick vägen” och jag satt med min öl och kände att mitt liv var förspillt, det var ett fiasko jag aldrig skulle komma över och någonstans har jag väl heller aldrig kommit över det, vad gör jag annars i det här rummet, så många år efteråt? 

Natten är över och jag står ute i parken, under den väldiga eken. Fåglarna sjunger i gryningen och jag försöker en sista gång hitta tillbaka till den jag en gång var, jag minns att det kändes som att jag tuggats av AF-borgens tegelröda käftar och spottats ut i en ylande tomhet.

Jag hade förlorat, jag hade allt framför mig och ändå hade det nyss tagit slut. Verkligheten var här, det var dags att bli vuxen, jag blickade upp mot tornet och såg ljusen och hörde skratten inne på redaktionen och visste att historien om Lundagård skulle fortsätta, den skulle skrivas av andra, den ska alltid skrivas av andra. 

För mig återstår bara minnen. Och tacksamhet. 

En ny dag gryr över den ödsliga parken, de tigande träden, den sovande staden. 

Jag minns inte hur jag tog mig hem. 


Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han var redaktionsmedlem i Lundagård 1994–1997.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=77629&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.