Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mitt i modersmyten

Colm Tóibín.
Foto: Pressbild

Stefan Ingvarsson läser ett alternativt testamente om mödrarnas moder.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Roman

COLM TÓIBÍN

"Marias testamente"

Översättning

Erik Andersson

Norstedts, 125 s.

Den katolska rosenkransbönen har något väldigt subversivt över sig. Att som ung tonåring i S:ta Eugenia församling i Stockholm meditera över Marias känslor och tankar under bebådelsen, medan hon födde och sedan försöka föreställa sig känslorna när samma son greps och dömdes till döden genom en grym tortyr som gick ut på att han spikades fast vid en bjälke och förblödde - det var en avancerad övning i köns- och åldersöverskridande empati.

Det innebar också att jag måste föreställa mig Maria som en kvinna av kött och blod, en mor med känslor och tvivel, någon helt annan än den orörliga figuren i blå mantel med knäppta händer som alltid tycks svara "Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt".


Med tanke på de miljoner katoliker som regelbundet ber rosenkransen är det anmärkningsvärt få av dessa personliga föreställningar om Maria som har letat sig in i litteraturen. Det är ju här det verkliga dramat i Nya Testamentet utspelar sig! Det förstod i alla fall Michelangelo när han skulpterade "Pietà" och det förstod Colm Tóibín när han skrev en monolog som ger röst åt Maria. Pjäsen spelas för närvarande på Stockholms stadsteater och det är den som är förlagan till kortromanen i min hand.

Hans senaste novellsamling "Mothers and sons" (endast en novell är översatt till svenska) var nio variationer på ämnet mödrar och söner och han har även skrivit en av de bästa essäsamlingarna om föräldrars betydelse för författande, "New ways to kill your mother".

Det är med andra ord inte konstigt att Tóibín nu söker sig till mödrarnas moder Mater dolorosa. Men liksom i novellerna finns där egentligen ingen relation.

Mest en stum overklighetskänsla över att någon som är så främmande kan betyda så mycket känslomässigt. Smärta utan närhet.


Just sådan är relationen mellan Tóbíns Maria och hennes son. Hon är inte herrens tjänarinna utan en jordnära tvivlare och skeptiker, någon som känner sig allt längre bort från sin sons vuxna liv och allt som tillskrivs honom.

En moder som kommer på sig själv med att svika sonen och se sina livslögner och ångerdrömmar utnyttjas av den blint troende sekt han hade grundat.

Det är talande att boken inte heter "Marias evangelium", detta är ingen glädjerik Jesusberättelse. Det är ett alternativt testamente till det som kom att kallas det nya. Ett testamente skrivet utifrån en maktlös förundran.

En position som var, och i mångt och mycket har förblivit, kvinnans och moderns i sönernas värld.