Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mitt hemland är en kvinnas hjärta

Foto: MARKUS SCHREIBER / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN
Filosofen Hannah Arendt, 1944. Arendt lämnade nazi-Tyskland för Frankrike 1933 och flyttade så småningom till USA. Foto: FRED STEIN / DPA TT / NTB SCANPIX
Poeten Karin Boye. Foto: / ÄLDRE BILD PB PRESSENS BILD
Författaren Virginia Woolf. Foto: / OKÄND

Idag tågar Prideparaden genom Stockholm. Men festen omfattar inte alla.

Syriska Iman Al-Ghafari frågar sig om en lesbisk kvinna utan hemland kan existera i den tredje delen av Expressen Kulturs serie om att leva i exil i Sverige.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Vad betyder det att vara en lesbisk kvinna i exil? Exil förstås vanligen som ett fördrivande från ens land av politiska skäl. Men för mig är det mer komplicerat än så. Eftersom medborgarskap baseras på relationen mellan staten och individen, som essentiellt ses som en man i manschauvinistiska samhällen, är en lesbisk kvinna aldrig sedd som fullständig medborgare i sitt land. 

 

LÄS MER: Expressen Kulturs serie om exil: Vårt förlorade land 

 

Hannah Arendts medborgarskapsbegrepp

Alltså, fysisk exil omvandlar den lesbiska från att ha varit mindre än en halv medborgare i sin välkända miljö till att stigmatiseras som en "flykting" eller icke-medborgare, berövad självkänsla och värde i världen. Frågan som väcktes av Hannah Arendt var; hur kan den fördrivna personen uppnå värdighet och mänsklig tillhörighet i verklig politisk mening i en värld där rättigheter och friheter är knutna till medborgarskap? Och min fråga är: hur kan en lesbisk kvinna i exil bli medborgare någonstans?

För många år sen var jag en universitetslärare i Syrien, och försvarade mina rättigheter och min yttrandefrihet. Jag utsattes för disciplinära åtgärder, diskriminerande begränsningar på min rörelsefrihet och kostsamma materiella straffåtgärder, så jag blev en flykting i mitt hem. Skrivandet var min enda väg till frälsning, existens och motstånd.

I ett heterosexistiskt system behandlas varje flicka som en potentiellt heterosexuell kvinna. Självhävdelse blir en utmattande resa utan något förutsägbart slutmål. När jag fortfarande var student på universitetet skrek en klasskompis argt till mig: "Varför gifter du dig inte?" Jag sa stolt: "Jag är lesbisk". Han sa: "Vadå då? Du kan gifta dig med en man." Liknande störande argument brukade upprepas på olika sätt av olika samhällsmedlemmar. Ju öppnare jag hävdade min lesbiska identitet, desto mer blev jag förnekad och förföljd.

Självvald exil i hemlandet

Även om jag var systemets laglösa och samhällets utstötta, tyckte jag om mitt ensamma liv i min lägenhet. Jag gjorde mitt bästa för att njuta av min självvalda exil, men det gick inte att fly undan trakasserier och hot. Jag var den enda som bodde i mitt hus, men jag var aldrig ensam utan övervakning. Efter att jag målat ytterdörren blå kom en ny granne och målade den i en brun färg. Han bodde aldrig i huset, han drev helt enkelt igenom sin ståndpunkt och försvann efteråt. Jag hade inte friheten att göra några förändringar i min omgivning, ens när det kom till att välja färgen på min dörr.

Trots irritationsmomenten ville jag inte lämna mitt hem. Kanske vande jag mig vid mina svåra omständigheter där inne, så mycket att jag fann det tryggare att stanna i den kända otryggheten snarare än att flytta till den okända otryggheten. 

Jag kunde inte se min ställning i världen förrän jag var fast utomlands, utan att kunna återvända hem och utan att kunna skapa ett nytt hem någon annanstans. Jag lämnade mitt land med antagandet att jag snart skulle återvända dit, till min självexil. Jag var tvungen att resa till flera städer och i varje land tvingades jag konfrontera nya sätt att se och nya system för att utöva kontroll. När jag kom ut ur min interna exil i mitt land, till en extern exil i andra länder, blev jag på något vis mer fri att röra mig, men också mer berövad på makt och marginaliserad, utan medborgerliga rättigheter.

Relationen mellan människan i exil och dennes land, och värdlandet, är komplex. Exil är inte bara en erfarenhet som tär på kroppen, det tär på tanken. Att börja på nytt någonstans och lämna minnena av den tid som flytt bakom sig är närmast omöjligt. 

Lesbiska i exil osynliggörs

Man måste skapa ett stöttande nätverk, vilket vanligtvis tar en livstid. Dessutom liknar relationen mellan människan i exil och det nya samhället den mellan gästen och värden - eller ägaren av huset. Det kommer alltid finnas en känsla av otrygghet, instabilitet och underordning från den fördrivna gästens sida, och en sorts överlägsenhet, misstanke, försiktighet och förväntan på tacksamhet över den filantropiska gästfriheten från värdens sida. Det krävs stort mod och intelligens från den fördrivna gästens sida för att frigöra sig från värdens hegemoni.

I organisationer som främjar hbtq-grupper i exil tenderar lesbiska att osynliggöras. När jag forskade i Nederländerna efter min doktorsexamen lade jag märke till att många homosexuella män på flykt inte hade respekt för lesbiska och att de delade samma chauvinistiska inställning som många heterosexuella män. De flesta organisationer fokuserade på Prideparaden och att hålla upp regnbågsflaggorna som ett tecken på homosexuellas frigörelse, och bortsåg från att många förskjutna grupper bara i sällsynta fall förstod dess mening. Trots betydelsen av Pride ger den inte de mest utsatta grupperna makten att skapa sina egna verktyg för existens och medel för motstånd. Vad en fördriven lesbisk behöver är att göra varje dag i livet till en Prideparad. 

Tolkning av Karin Boye som lesbisk avvisades

Även om de flesta lagarna i EU stöder hbtq-personers rättigheter är europeiska samhällen fortfarande konservativa och konventionella i sin inställning till bögar och lesbiska. Även i hbtq-vänliga länder kan en lesbisk möta förnekelse. Min tolkning av den svenska poeten Karin Boye som lesbisk blev bestämt avvisad av en del svenska män som starkt ansåg att "det inte finns några lesbiska", trots min klara och tydliga hävdelse av min egen lesbiska identitet. Inte desto mindre, min närvaro gick obemärkt förbi och min röst förblev ohörd.

Som barn sa jag till mina föräldrar: "När jag blir stor vill jag gifta mig med en kvinna." Min pappa skrattade och min mamma sa: "Lev som du vill." Jag visste då att mitt hemland är en kvinnas hjärta och i zonerna av en kvinnas kropp, inte inom gränserna av ett specifikt land. Djupt inne hör jag ekot av min mammas älskade talesätt; "öst eller väst, hemma är bäst". Men, när hem och länder förvandlas till fängelser och gränser blir det svårare för en fri själ i exil att höra till någon plats alls. För mer än ett halvt århundrade sen skrev Virginia Woolf: "Som kvinna har jag inget land. Som kvinna vill jag inte ha något land. Som kvinna är mitt land hela världen". Jag kan nu tillägga att "som lesbisk finns mitt land ingenstans i en kontrollerad och fördomsfull värld, utan någon annanstans i en fri och tolerant värld."

 

LÄS MER: Expressen Kulturs serie om exil del 2: Vad ska jag svara min mamma?

 

Iman Al-Ghafari

Doktor Iman Al-Ghafari är skribent, poet och forskare i litteraturvetenskap med inriktning på genusvetenskap, queerteori och feministisk teori.

Doktor Al-Ghafari är fristadsförfattare i Sigtuna, där hon färdigställer en samling av lesbisk poesi och ett bokmanus om lesbiska frågor i samtida arabiska- och mellanösternkulturer.

 

Iman Al-Ghafari
Iman Al-Ghafari är poet, doktor i litteraturvetenskap och fristadsförfattare i Sigtuna.
Översättning: Victoria Greve.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!