Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mitt barn kommer att tillhöra de första vittnena

Beväpnade poliser utanför Stockholm slott. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT
Anna Hellgren. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Anna Hellgren skriver om att bära sitt barn bort från attacken och in i en ny tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag bär mitt barn från Skanstull, bort från stan. Jag håller henne tätt intill kroppen och vi tar den gamla bron, visst måste den vara säkrare? Högt där uppe ett konstant flöde av sirener. Poliser, ambulanser. Människor går sammanbitna söderut.

En del av dem vi mött på vägen vet inte vad som hänt än. Det syns i deras ögon, fredagsljuset. Mitt barn är för litet för att förstå vad som händer, hennes mamma och jag tar omvägar, undviker tunnlar, folksamlingar.

Utmed vägen står gråtande tonåringar och skriker om skottlossning i telefoner. Deras mammor är på väg.

Själv har jag fått ringa min mamma och systerdotter på shoppingbesök från Östergötland en minut efter terrorflashen och ansträngt mig för att vara lugn när jag bara ville skrika att de genast måste ta sig ut från Gallerian, där de gudskelov är och inte på Åhléns.

 

I en helt annan tid, två timmar tidigare, såg jag nio åldrade skådespelare framföra en dramatisering av Svetlana Aleksijevitjs “De sista vittnena” på Unga Dramaten. Tio berättelser om hur de upplevde och överlevde andra världskriget som barn och hur de aldrig kommer att glömma. Gunnel Lindbloms ögon är magiska.

“De sista vittnena” minns exakt var de befann sig när kriget kom. Hur syrenerna bäddade in hela Minsk i ett sött försommartöcken, hur föräldrarna grät och bomberna skar sönder hörseln på dem som glömda att hålla för öronen och gapa när de föll.

 

Attacken i centrala Stockholm är inte början på ett krig. Än vet ingen vem som utfört den, eller varför människor dödats en ovanligt varm eftermiddag i april.

Men tiden är ny. Attacken i Stockholm är en halväten morotskaka på Lilla caféet på Söder, en bultande puls medan telefonsignaler ekar tomma. En dammig viadukt bländad av blåljus.

Den lilla i min famn kommer inte ens att minnas tiden före.

Hon kommer att tillhöra de första vittnena.

 

Anna Hellgren är redaktör för Expressens kultursida.

 

LÄS MER – Jonas Gardell: "Vi kommer inte att låta dem ta vårt Stockholm ifrån oss"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!